Fritänkare överallt

Evigt lidandet i alternativ litteraturhistoria

Torbjörn Säfve 2008. Foto: Jurek Holzer/SvD
BOKRECENSIONER

Låt mig börja med att citera: ”Sverige har inte förmågan att lyfta sina invånare på grund av den fascistoida mentala kylan, den preciösa präktigheten, den unkna underkastelsen, blundarkulturen, stelheten, portalparagrafernas pulverskyar och skuldkulten.”

Så kraftfullt karaktäriserar Torbjörn Säfve året 1992, ”Rädslans och orädslans år”, i sin alldeles egna svenska litteraturhistoria, Fritänkarna. År för år, från Gustav Vasas distribution av Bibeln till landets kyrkor 1543 fram till 2012, meddelas i kärnfullt korta stycken (469) vilken eller vilka trycksaker som just det året är värda att minnas.

Säfve läser litteraturen mot överheten, det finns i princip två sorters litteratur, ”den som är suverän och den som är servil.” Överheten har (för)följt författarna och svenska folket sedan Gustav Vasas tid och de kriterier Säfve har satt upp för att en text ska kvala in i hans kanon, är två: ett tillräckligt upproriskt innehåll och ett språk som avviker från det gängse och officiella. En författare värd namnet ska vara fritänkare.

Helst ska de båda kriterierna sammanfalla, som 1641 med Wivallius ”Klage-wijsa öfwer thenna torra och kalla wååhr” - ”Gör frodigt / frimodigt / Hwad nu är kalt/”: ”Sådana utrop ger överheten kalla kårar men allmogen varma kårar.” Erotisk frispråkighet uppskattas också, eftersom denna ses som subversiv, liksom alla de skillingtryck eller tidningar som parodierar det höga och officiella Sverige.

De historiska omständigheterna, ofta pålagor, krig och svält i den ordningen, tjänar som bakgrund till urval och omdömen; de senare liksom formuleringarna ofta drastiska, som 1902: ”Alice Tegnérs visa ’Bä bä vita lamm’ slår an på barn och deras mammor. Antalet sinnessjuka i landet beräknas till 17 300.” Avsnittet för 2010, ”Tomhetens år”, är, logiskt nog, helt tomt.

Man må tycka vad man vill om Säfves fritänkarhistoria, men de mustiga sammanfattningarna av eländen genom historien, respektive de haranger om den tid som sammanfaller med hans egen, bygger på omfattande beläsenhet omsatt i ofta storartat underhållande formuleringskonst. Här ryms klassiker som den mest konservative litteraturprofessor skulle sätta högt, samtidigt som varje hyggligt beläst läsare saknar en rad författare eller titlar.

En viss leda kan kännas vid att många texter reduceras av kriterierna, som städslandet av Ekelöf, Tranströmer eller Kyrklund som samhällskritiker eller att för de senaste åren sammanföra författare som P O Enquist, Nikanor Teratologen och Jonas Hassen Khemiri. Men fritänkeriet går inte mellan författare, utan genom dem. Och än så länge finns de väl lite varstans. Torbjörn Säfve är en av de mer bemärkta.