Ytligt om djupa Berlin

Varken lyckad eller läsvärd bok om kulturella miljonstaden av Agneta Blomqvist

Berlin.
BOKRECENSIONER

När vardagstristessen tränger sig på flyger tankarna iväg: Hur mycket bättre vore inte livet på landet eller i den stora staden? Berlin är för tillfället föremål för mångas fantasier. Staden har blivit vallfartsort för svenska kulturarbetare och flera av dessa har försökt formulera sin kärlek till staden i bokform, som en blandning av reseguide, lärd essä och självbiografisk skiss.

Agneta Blomqvists bidrag till genren bär den dubbelbottnade titeln Till Berlin, och är varken lyckad eller läsvärd. Problemet är inte att författaren föredrar ett av Berlins sämsta bryggerier, bjuder på tveksamma currywurst-tips och prisar Potsdamer Platz. Sådant är endast en fråga om tycke och smak. Annat är mer störande, och avslöjande.

Blomqvist talar om talrika ockuperade hus i Berlin. Det finns inte ett enda. Hon rekommenderar ett besök vid Haus am Checkpoint Charlie, ett dyrt och mediokert museum vars kallakrigspropaganda hon inte förmår att avkoda. Den bästa utställningen om Berlinmuren - det briljanta besöks- och dokumentationscentret vid Bernauer Strasse (forskningsförankrat och med fri entré) - berörs däremot inte. Det är symptomatiskt för en författare som ständigt skriver att historien och samtiden vävs samman i Berlin, men aldrig fördjupar sig i saken.

Berlins kvarters- och hantverkskultur är levande. Här kan man handla färsk korv hos slaktaren på hörnet för småslantar, och laga skor eller stereoanläggningar i stället för att slita och slänga. Blomqvists lovsång är lätt att förstå, men det blir löjligt när hon också - likt en nyfrälst utlandssvensk - tillgriper klyschor om tysk ingenjörskonst och punktlighet för att framhäva Berlins förträfflighet. Detta i en stad där inget större byggprojekt färdigställs utan förseningsskandal och där S-Bahn inte kört enligt ordinarie tidtabell de senaste fem åren. Få berlinare skulle känna igen sig i beskrivningarna.

Visst registrerar Blomqvist horor, tiggare och andra olycksbarn, men synen är ändå så selektiv att resultatet blir en naiv skönmålning av staden. Blomqvist svärmar inför åsynen av samkönade par som håller handen. Om att detta på många håll i staden föranleder spottloskor och slag, inte ett ord. Inte heller om icke-existerande integration och parallellsamhällen.

Den som verkligen känner och älskar en stad väjer inte för dess skavanker, räds inte rosten. Läs därför i stället Carl Johan Vallgrens initierade Berlin på 8 kapitel.