Så avslöjades den Saudiarabiska vapenaffären

Rafflande reportage ringar
in korruptionen mellan näringsliv och politiker

Saudiarabiska armén vid Jemens gräns. Foto: AP
BOKRECENSIONER

Saudiarabiska ­armén vid Jemens gräns. Foto: AP

avgick Försvarsminister Sten Tolgfors avgick eftera avslöjandet om den svenska vapenfabriken i Saudiarabien. Foto: TT

Det är något ruttet i Sverige, och detta ruttna har ofta en tendens att emanera ur och röra sig kring samma cirklar av makt. Det är socialdemokratiska och moderatledda regeringar, försvarsdepartementet, några stora vapenproducerande industriföretag insnärjda i ett nät av halvsanningar, rena lögner och brott.

Dessa makthavare anser sig stå lite ovanför demokratin, vilket gör att deras egna intressen blandas samman med nationens intresse – allt under en tyst överenskommelse om samförstånd.

Precis den där ruttna zonen är själva spelplatsen för Bo-Göran Bodin och Daniel Öhmans utmärkta bok Saudivapen. Bodin och Öhman är journalister på Sveriges Radios Ekoredaktion och de som avslöjade bygget av en svensk vapenfabrik i Saudiarabien.

I korthet handlar historien om följande:

Regeringen Persson tecknade 2005 ett mycket långtgående avtal om samarbete kring export och produktion av krigsmateriel med regimen i Saudiarabien. Detta trots att alla svenska system för att förhindra vapenexport till krigförande och förtryckande regimer borde stoppat varje form av vapenexport dit eftersom Saudiarabien är en av världens värsta förbrytarstater mot mänskliga rättigheter.

Bakom affären låg Saab, men det mesta av förhandlandet sköttes på pappret av förment oförvitliga statstjänstemän. Som en av saudierna uttryckte det om de svenska påtryckningarna: ”Alla var Saab!”

Det perversa avtalet togs sedan över av regeringen Reinfeldt 2006. Några knorrade men efter långtgående påtryckningar från Saabs ägare Marcus Wallenberg, fogade sig regeringen med Sten Tolgfors i spetsen. Insatsen i Saudiarabien betydde så mycket för jobben.

När en svensk regering kringgår lagen måste saker hanteras. Myndigheten FOI, som ska syssla med forskning, var behjälpliga. FOI agerar konsulter åt ett ”privat företag” – SSTI – som man själva i praktiken drev och finansierade. SSTI fick genomföra de mest smutsiga delarna av avtalet. Problemet är att detta är olagligt.

Där någonstans kommer de två journalisterna in i historien. Genom en rafflande serie överlämningar av hemliga dokument, dementier och ett delvis smart spel lyckas Öhman och Bodin få ut i varje fall delar av sanningen, medan makthavarna klistrar fast sig vid sina lögner. Försvarsminister Sten Tolgfors fick bära hundhuvudet och avgå, men det var först när skiten nått statsministerns kansli.

Ibland har detta avslöjande av vardagsgrå svensk korruption vispats upp med lite för många cliffhangers och spätts ut med två hundra sidor internt gruff på Ekoredaktionen. Detta interfolieras med försenade dagishämtningar. Boken saknar det som är just radiomediets fördel, det avskalade som på 40 sekunder avslöjar en hel världsbild. Boken hade också tålt lite mer artikulerad maktkritik och ett uns politisk analys, men det är marginalanteckningar och kanske att begära för mycket av två journalister som arbetar på ”opartiska” public service.

Detta är en viktig bok och en lärobok i grävande journalistik. Framför allt ringar den in att vi inte lever i den demokratiska Sörgård många vill intala sig. Det är korruption när företag med starka ekonomiska intressen rekryterar politiker. Carl Bildt kommer med sina vittförgrenade nätverk i Saudiarabien förmodligen för lätt undan även i denna bok. Eller Jan Nygren, socialdemokrat och sedan vice vd på Saab.

Hela Saudihistorien handlar om Saab och Ericsson – bägge Wallenbergägda – och deras spaningssystem Erieye och flygplan. Jonas Hjelm, statssekreterare åt Leni Björklund (S) som skrev på det ursprungliga avtalet, gick direkt till Saab 2006.

Boken tillåter oss att dra tre slutsatser:

Det behövs ett regelverk för övergångar mellan politik och näringsliv som bromsar den värsta korruptionen.

En progressiv regering utan lobbyband borde tillsätta en statlig Wallenbergutredning som får ta reda på hur denna familj har styrt och ställt i vårt land och gör det än.

Oberoende grävande journalistik är något vår demokrati behöver mer än någonsin.