Mo Yan driver med samtiden

Den genomskinliga rättikan ny novellsamling av Nobelpristagaren

Nobla novellerMo Yan (pseudonym för Guan Moye, född 1955) fick Nobelpriset i litteratur 2012. ”Den genomskinliga rättikan” innehåller ett urval av den kinesiske författarens kortare prosatexter.Foto. AP
BOKRECENSIONER

När det som officiellt hyllades som Sammansmältningen av den revolutionära romanticismen och den revolutionära realismen - själva kulmen på den estetiska desinficeringsprocessen - slutligen förlorade sitt herravälde över den kinesiska litteraturen, så valde den då nyblivne författaren Mo Yan den ”nedre” vägen mot litterär befrielse.

De som gick den ”övre” vägen, Kafka-stråket, författare som Yu Hua och Can Xue, valde det individuella äventyret. Både Yu Hua och Can Xue bytte ut den obligatoriska romanbesättningen med partisekreterare Wang, gammelmor Xu, fattigbonde Zhou, penningutlånare Qian, mönsterarbetare Bi, lägre mellanbonde Du, omskolningsbare borgerlige intellektuelle Wen och historiske kontrarevolutionär Chen mot betydligt osäkrare figuranter, ofta utan namn och med beteckningar som 2, 3, 4, 5, 6 och 7 (hos Yu) eller madame Q, herr Q och herr X (hos Can Xue).

Medan de kinesiska Kafka-anhängarna strävade efter att spränga rollschablonerna, kunde man säga att Mo Yan ville ombefolka platsen och möblera om dess historia. Och platsen var Gaomi härad i provinsen Shandong, som han i Faulkners efterföljd ville göra till sitt eget Yoknapatawpha County.

För Mo Yans del innebar det också ett litterärt återgripande på en klassisk folklig skrönotradition, som författaren hade bekantat sig med redan under sin barndom, men det var likaså ett brott med det torftigt asketiska manlighetsideal som vidlåder romaner som Berättelser från träskmarkerna.

Ett första fullgott exempel på Mo Yans i samtiden hisnande brott mot den gamla konvenansen hittar vi i titelnovellen i Den genomskinliga rättikan: Folk är fula, fel folk är fula, fel folk är dumma, fel folk är tjuvaktiga, fel folk blir arga på varandra, fel folk är till och med kärlekskranka och kåta.

Ändå innehåller Den genomskinliga rättikan som litterärt projekt betraktat bara ansatsen till den omprövning och återgestaltning av historien som hans romaner Det röda fältet och Ximen Nao och hans sju liv innebär. Eller den samtidskritik som finns i Vitlöksballaderna eller Vinriket (ej på svenska).

Egentligen är det den långa novellen En långdistanslöpning för trettio år sedan som är det mest fullödiga exemplet på Mo Yans berättarkonst. Där hittar vi den godmodigt satiriska ut- och invändning av historien, om hur den borne politiske manipulatören Qian Mantuns idé om att hönsskit är ett magiskt material för alla sorters djuruppfödning, och i sin förlängning tvingar hela Stora Fårkättens småskola att ge varje elev i omöjligt uppdrag att varje dag samla ett kilo hönsskit till föga nytta.

Hela novellen är tillägnad Zhu Zongwen, ett ”högerelement” till lärare bland många andra högerelement till borgerliga professorer i matematik, kirurgi och vattenbyggnadsteknik, framstående publicister, lång- och kortdistanslöpare, höjdhoppare, operasångare och skådespelare som alla kommenderats ut för genomgå politisk omskolning vid traktens statsjordbruk: ”Från första början och fram till våra dagar har begreppet ’högerelement’ hos oss alltid varit liktydigt med mäkta kapabla människor.”

En sådan anfäktelse av klassförsoningens irrlära hade i fel tid och på fel plats gjort författaren själv till ett ”högerelement”.

Göran Sommardal