Brännande skärpa av Kristian Lundberg

Dikter om Reva och asylsökande barn slår gnistor

det privata möter det politiska Kristian Lundberg, född 1966, börjar alltmer låta som Göran Sonnevi, menar Anna Hallberg. Foto: Caroline Andersson
BOKRECENSIONER

Kanske är det för att det är valår. För att Athena Farrokhzads sommarprat fortfarande ringer i öronen. Kanske är det för att jag har Lars Mikael Raattamaas tunga diktsamling Kommunismen på nattduksbordet. Ovanpå Johan Jönsons mot. vidare. mot. Ovanpå Ida Börjels Ma. I sin tur ovanpå Ghayath Almadhoun och Marie Silkebergs Till Damaskus. Men jag undrar om poesin på decennier varit så massiv, så arbetande och djupgående politisk som den är nu?

Kristian Lundberg skriver i sin nya diktsamling om Reva, om ensamkommande flyktingbarn, om förvaret i Åstorp och om asylsökande barn på Öland som nekas skolmat av kommunen. Jag läser den samtidigt som bilderna av döda palestinska barn slår ut i huvudet. Hela denna fantastiskt varma sommar har de döda barnen visat sig. Bilder av bortsprängda underkroppar, sönderskjutna ansikten. Lundberg skriver: ”Jag föreställer mig att dikten skall förvandlas till en sorts / intensiv utsaga om världen, den skall bli till världen, ett helt / eget motstånd, ett nödvärn”.

Att verkligen vilja skriva fram en ”intensiv utsaga om världen” och rikta dikterna utåt, känns som ett nytt ställningstagande i Lundbergs poesi. Han skriver fortfarande mycket om sina egna inre och yttre världar, tonen är som alltid mjuk och repetitiv, men här finns en skärpa som bränner till i det rinnande flödet. Han låter alltmer som Göran Sonnevi, tänker jag när jag läser. En liknande växelsång av liv och dikt, samhällskroppen och den egna kroppen går i och ur varandra.

Det är inte nödvändigtvis så att all dikt blir bättre av att vara explicit politisk. ”Ett vanligt trick i poesi som vill vara politisk är att låna tyngd. Förintelsen är förstås det bästa exemplet. Lägg in ord som Auschwitz och namnen på några krigshärdar och du framstår automatiskt som en politiskt godhjärtad poet”, skrev Aase Berg krasst men sanningsenligt i Dagens Nyheter (22 aug). Men i Lundbergs fall funkar det, eftersom grunden i hans dikter är individuell och existentiell. När det kraftfältet tillåts mäta sig med våldet i världen slår det gnistor om dikterna.

De flesta av dikterna är långa och vrider sig runt frågan om dikten kan vara ett hem, för döda och levande. För dem som fråntagits andra boplatser. Stundtals önskar jag att dikten ska stanna upp, Lundberg är på gott och ont mycket stabil i sin egen språkrytm.

Men i skärningspunkterna mellan den personliga stämman och osmältbara fakta som inte låter sig fogas in i melodin, blir poesin stor.

Liksom många samtidspoeter arbetar Lundberg i ett helhetsformat som är svårt att göra rättvisa i utdrag. I en dikt som löper över två sidor skriver han:

”hemlösheten i ett besöksrum

en soffa, ett reglat fönster, ett bord, tre stolar, vi

är nu i ett land utanför språket, vi är innanför den

gränsen, nu är vi innanför den gränsen, vi rör oss

genom ett område mellan det som syns och det

som skall hållas osynligt, som min väns självmord,

den här platsen i utkanten av ett skånskt landskap,

doften här när det har regnat, andra dagar

när snön kommer rykande förbi, virvlande,

det här rummet är inte vårt, det här samtalet

som vi för är inte vårt, det här bordet som jag

nu sitter vid tillhör inte mig, inga ben i den pojke

som nu är placerad på Förvaret tillhör honom

själv”

Det är en förtvivlan som dikten inte kan lösa eller lindra. Men kanske kan den härbärgera den. Ge den uppehållstillstånd och politisk asyl.

■ ■ Kristian Lundberg är skribent i Aftonbladet Kultur. Därför recenseras boken av Anna Hallberg, författare och kritiker i Dagens Nyheter.

Anna Hallberg