Systemskiftet bakom ryggen

Så gör Alliansen en smygslakt av välfärden och arbetsrätten

valfrihet blev ofrihet Alliansens tal om valfrihet av skola, sjukvård och boende blev i verkligheten en ofrihet som skapat nya underklasser utan sociala skyddsnät, skriver Kristian Lundberg. Foto: TT
BOKRECENSIONER

År 2000 presenterade Stefan Jarl en kortfilm med namnet De hemlösa. Det är en mycket stillsam film. Men på ett annat sätt kan den beskrivas som ett 22 minuter långt raseriutbrott, ett enda ihållande skri av vanmakt.

Filmen visar en verklighet och en vardag som det egentligen inte går att förstå genom siffror och statistik. Mannen som vaknar på den offentliga toaletten och lägger en bit ost på sitt knäckebröd. Ett kärlekspar på en vind. De ställer klockan för att hinna ge sig i väg innan hyresgästerna vaknar. Vi ser en man som tycks ha somnat i en snödriva.

Alla letar efter ett hem, ingen kommer att finna det.

Det har gått fjorton år sedan Jarls film och ingenting har blivit enklare. De hemlösa har blivit allt fler, likaså de fattiga, de egendomslösa, de utförsäkrade, de sjuka, de utnyttjade, de förvisade, de förvägrade. Listan är lång.

Och tystnaden är förfärande.

Faktiskt.

Det har skett ett systemskifte. Det tycks ha ägt rum bakom ryggen på oss. Det har också på kort tid skett en fullständig omstrukturering på arbetsmarknaden, där inte minst bemanningsföretagen systematiskt har luckrat upp arbetsrätten.

Än så länge tycks vi bara kunna se det samtida Sverige gestaltat i journalistiskt upplagda fackböcker. Två viktiga exempel på den här mer opinionsdrivande genren är Kent Wernes Ofärdsland och Mikael Törnwalls Vem ska betala för välfärden?.

Det är böcker som på olika sätt försöker göra skiftet tydligt. Vad döljer sig bakom statistiken? Vad innebär liberalismens nyspråk, egentligen? Vilka blir konsekvenserna av det som vi allt mer slapphänt kallar för ”arbetslinjen”?

Både Werne och Törnwall är sakliga, konkreta. De för långsamt och säkert fram sina slutsatser, visar hur det nyliberala systemskiftet har förvandlats till en självklarhet som vi inte ens längre reflekterar över. Vi har blivit vana vid att ställas åt sidan medan andra går före. Werne och Törnwall visar mekanismerna, kugghjulen bakom denna selekteringsmaskin som vissa kallar för marknadsanpassning.

Det som Alliansen från början presenterade som valfrihet, en rätt att välja exempelvis skola, sjukvård, boende – har nu förvandlats till ett system av tvång och underkastelse. Det har skapats en ofrihet som vi tvingas leva i – för att säkerställa andras rätt att välja. Och vi har genom den typen av system skapat flera nya underklasser på arbetsmarknaden. Männi­skor som aldrig tycks omfattas av ett socialt skyddsnät. Klasser utan rättigheter, definierade bara genom sina skyldigheter.

Det finns ord och begrepp som förde oss hit. Exempelvis har ett ord som ­”utanförskap” tidigt kidnappats av den borgerliga alliansen. Begreppet fylldes snabbt med ett nytt innehåll. Kent Werne citerar i sin Ofärdsland Tobias Davidsson, doktorand i socialt arbete:

”Utanförskap skulle kunna betyda så mycket. Vi skulle kunna prata om de papperslösa, om tiggarna på gatorna, boendesegregationen eller andra typer av marginalisering som utanförskap. Men det har knutits hårt till att vara arbetslös och försörjas via sjukförsäkringen, a-kassan eller försörjningsstödet som klumpats ihop till bidrag.”

Alliansen har lyckats, inte minst genom den här effektiva språkliga glidningen. Redan utsatta grupper blev till ett slags skuggvarelser som tvingas in i en skenbar sysselsättning. De skulle nämligen föras bort från utanförskapet, bort från en tärande passivisering som sjukskrivna och in till en närande värld av välstånd – men framför allt skulle de förflyttas från en statistisk kolumn till en annan.

Törnwall ger oss ett antal exempel på hur man – samtidigt som man talade om ”utanförskapet” – sålde ut delar av välfärden genom avregleringar. Och det var principen i sig som var det viktiga. Avregleringen. Och det skulle gå snabbt. Oerhört snabbt. Törnwalls exempel från Stockholm är faktiskt hisnande. Man räknade företagsförsäljningar, exempelvis vårdcentraler, utifrån inventarier och inte genom omsättning, kunder, placering.

Hur kunde detta ske? Hur kunde vi acceptera en sådan omvänd klasskamp, där sociala framsteg och trygghetsreformer raderades bort och ersattes med … ja, med vad?

En sorts rovdjurkapitalism där vi antingen äts eller själva äter.

Ett svar är att vi misslyckades – och fortfarande misslyckas – med att formulera ett ideologiskt alternativ till den borgerliga världens fiktiva valfrihet.

Ingenstans kom det självklara svaret att vi inte räknar människors värde i kronor och ören, ingenstans kom svaret att en människa får lov att kosta, ingen kom heller med svaret att solidaritet är en konkret handling av omsorg, inte en budgetfråga.

Enkelt och effektivt kunde så Alliansen genomföra vad som faktiskt blev ett komplett ideologiskt systemskifte, även om jag nu inte ser nyliberalismen som en ideologi utan mer som en empatistörning. Hur såg den här processen ut?

Werne och Törnwall försöker på olika sätt besvara den frågan. Werne är både snabb och tydlig, redan i bokens första avdelning gör han klart för oss att det verkligen är ett systemskifte som har ägt rum. Han exemplifierar sina antaganden med en rad olika livsöden.

Det blir tydligt hur beslut som fattats på makronivå blir till en överlevnadskamp på mikronivå. Vi ser människor intvingade i fas 3 som sorterar kläder på Myrorna, för en lön långt under existensminimum. Werne visar också på hur bemanningsföretagen tar över allt större delar av arbetsmarknaden.

Hela tiden använder han sig av konkreta exempel, levande människor. Ofärdsland är en värdefull ingång om man vill förstå det som nu sker omkring oss. Det är en rad allvarliga, för att inte säga livshotande konsekvenser som Alliansens politik har fört med sig.

Törnwall är betydligt mer försiktig i sin kritik. Hans huvudsyfte tycks i stället vara att försöka skildra hur välfärdssverige en gång skapades och hur vi nu skall kunna garantera folkhemmet. Gott så. Det är bara det att Törnwall blir allt för schematisk, för att inte säga grund i sina antaganden. Och det förvånar mig. Han tycks närma sig en tolkningsmodell med fokus på innovation, entreprenörskap och småföretagande.

Han har helt rätt i att vår välfärd kommer att vara beroende av hur väl vi lyckas effektivisera områden som skola och omsorg, inte som en process som skall leda fram till en skattesänkning, utan som ett sätt att få den mesta och den bästa vården för den begränsade summa vi har blivit tilldelade.

Törnwall tycks mena att det är möjligt att återskapa ett folkhem. Det är hög tid att börja tala om hur vi skall närma oss den specifika och konkreta solidariteten, den som också ger plats åt andra.

Wernes och Törnwalls olika infallsvinklar, antaganden och problemformuleringar blir till en värdefull grund i ett kommande samtal om ideologi och välfärdsekonomi. De kompletterar varandra och utmanar ett vanetänkande. Och, de visar tydligt på nödvändigheten i att svara ideologiskt när marknaden nu vill avkräva oss ett svar som bara får rymma kronor och ören. Vi männi­skor kommer nämligen alltid att vara större och viktigare än lönsamheten som vi avkrävs.