Skönhet och galenskap i gripande roman

Sara Stridsbergs nya bok en berättelse om far & dotter - och ett mentalsjukhus

1 av 2
Sara Stridsberg (född 1972), författare. Foto: Caroline Andersson
BOKRECENSIONER

”Men varför var han inlagd då om det inte var för alkoholen?” frågar Lone där hon står under stjärnorna och ser upp mot Beckombergas nattsiluett.”

”Det vet jag inte, säger jag, ”varför är vissa människor sämre på att försvara sig?”

”Vad skulle han försvara sig mot?”

”Livet, antar jag”

”Jaså det.”

Nej, några psykiatriska diagnoser förekommer inte i Sara Stridsbergs nya roman Beckomberga, med undertiteln Ode till min familj. Den följer 14-åriga (och sedermera vuxna) Jackie vars häftigt drickande far Jimmie efter skilsmässan från modern Lone blir intagen på Beckomberga. Han har försökt ta livet av sig med sömntabletter och hittades sovande i snön på väg till flygplatsen. Ett sista desperat försök att undkomma ”branten inombords”, ”fallandet”, ”ensamheten”.

Romanen utspelar sig på Beckomberga på 80-talet och berör det övergivna mentalsjukhusets historia, dess invigning 1935, dess storhetstid och nedläggning 1995, också välfärdsstatens tid, som Stridsberg lyfter fram.

Men hennes roman är ingen självbiografi eller saklig undergångskrönika, den har, liksom hennes andra prosaböcker där hon diktat vidare på verkliga öden och händelser en alldeles egen stil, ett känslostarkt och nästan sagoaktigt poetiskt-existentiellt anslag. Beckomberga är en underskön, gripande, och (i alla fall för mig) provocerande sentimental, nästan svärmisk berättelse som både handlar om samhällets sätt att förhålla sig till galenskap och enskilda människors galenskap, hur en fars tröstlösa inre mörker påverkar hans pubertala dotter.

Ett svårt och närmast gränslöst ämne med stora obespråkade ovetbara hål som Stridsberg hanterar genom att växla mellan olika, ofta mycket visuella gestaltningssätt och text­arter: vad Jackie själv ser och förnimmer, korta ”förklarande” samtal mellan personerna, och ett antal bländande poetiskt ljussatta och scenograferade ögonblick från sjukhuset på 80-talet och långt efteråt, i nutiden.

Hon klipper ihop de korta texterna mycket skickligt. Man lär känna människor; patienter, familjemedlemmar, och bipersoner, miljöer, återvänder till dem. Man hinner tänka, känna efter, invända. När sjukdom inte skrivs som symtom utan som smärta, sorg, skyddslöshet, laglöshet och så vidare händer något inom en, inlevelsen vidgas så att det bara är de med masker och försvar som hamnar utanför.

Darling Jimmie, som Jackies far kallas av omgivningen, blir kvar på Stora Mans längre än han trott. Han blir förälskad i den unga gäckande medpatienten Sabina, och säger sig vara lyckligare på Beckomberga än han någonsin varit. Avdelningens läkare, den oortodoxe Edvard Winter gillar också Sabina och bjuder hem dem (och andra intagna flickor) till stora nattliga societetspartyn med alla sorts droger i hans takvåning vid Lill-Jansplan. Han kör dem själv förbi vakten med sin silverfärgade Mercedes.

Men det är en olyckligare kärlek, den mellan far och dotter, som står i romanens centrum. Den brådmogna Jackie tycks behöva faderns kärlek mycket mer än han behöver hennes. Hon skolkar och börjar själv åka ut till sjukhuset för att hälsa på honom, rädda honom från dödslängtan, påpeka att hon finns som ett skäl för honom att komma tillbaka till det normala livet. Hon ser det själv som att hon försöker rädda honom. Hon kommer dit dag efter dag, hänger där även utom besökstid, äter med patienterna i matsalen, blir en sorts maskot med sin oräddhet, sin kattpäls och kaxiga hatt.

Men Jimmie, den begåvade, rastlöse har aldrig förmått ta sitt pappaansvar. Han skämtar eller gråter floder, är själv ett barn igen som saknar sin egen mor som tog livet av sig när han var liten. Han saknar Lones kärlek, förför avdelningssköterskan i klädförrådet för att få extra morfin. Men Jackies kärlek innebär krav han inte orkar med.

Och i all skönhet och smärta i nästan varenda sorgsen sagoscen i den här romanen känner man också ett raseri. En dotters vanmäktiga raseri över faderns likgiltighet och uppriktiga oförmåga att älska och beskydda henne och sätta hennes behov före sina egna.

Jag kanske bara talar för mig själv och mina egna försök till ordningar, men när Stridsberg för in en i detta ”slott på botten av världen som egentligen är ett fängelse” så känner jag igen fadersfigurerna från Drömfakulteten och Darling River där de som författare, forskare, styvfäder, torskar, pedofiler älskade, utnyttjade och förstörde unga oskuldsfulla flickebarn. De som väl snarare borde sitta i ett riktigt fängelse.

Den bok om psykisk sjukdom och hur vi förhåller oss till den, existentiellt och socialt, som jag nog hoppades på, det är inte riktigt den här boken.

Jag går nog lite vilse i hennes Beckomberga. Kanske är jag bländad av skönheten. Vet till slut inte alls vad kärlek är, vad galenskap är.

FAKTA

ROMAN

Beckomberga. Ode till min familj

Sara Stridsberg

Albert Bonniers förlag

ARTIKELN HANDLAR OM