Myllrande morddturné med vackra passager

Begåvat författarskap hos Ida Linde

Ida Linde (född 1980) är uppvuxen i Umeå. Foto: Magnus Liam Karlsson
BOKRECENSIONER

En diktare måste ha kombinatorisk intelligens, menade Gunnar Ekelöf.

Att Ida Linde är rikt begåvad i den vägen visade hon redan i debuten Maskinflickans testamente från 2006 (Norstedts), och i senare böcker har hon utvecklat förmågan att väva ihop till synes skilda historier och motiv.

Årets bok är inget undantag. Ett snårigt kopplingsschema av karaktärer och omständigheter sätter läsaren egen kombinationsförmåga på prov, i en berättelse som nog bäst låter sig beskrivas som en kollektivroman.

Platsen är Västerbotten, en man och en kvinna kör under några dygn omkring i en gammal Volvo 240 och blåser skallen av folk, ett mackbiträde, en polis, en ensamstående mamma. Även ett förgånget sågverk bidrar till händelsekedjan, liksom en rad tillfälligheter av en art som kan föra tankarna till författare som Maria Gripe och Paul Auster. Slump eller öde?

Främst får vi följa offrens och förövarnas anhöriga, men också människor som på ett indirekt vis påverkas av morden. Som Lávra och Karim, hotellanställda och i stort sett osynliga för gästerna av vilka någon eller några dyker upp på annat håll i boken. Eller Johanna, medfånge till berättelsens kvinnliga förövare och idisslande frasen ”Fucking jävla Volvo lastvagnar”.

Man lär inte känna någon av dem särskilt väl, för det här är en roman som låter sina stackars människopartiklar vandra ut ur historien med hemligheterna i behåll. Det är bra, och öppnar upp ett ganska mörkt rum i läsaren. Och det är ensamt därinne, kallt. Norrländskt om man så vill.

Berättaren håller sig i mest bakgrunden, men gör sig ibland påmind genom att liksom nedstiga direkt ur marginalen: ”Man får förlåta tiden för att den går för fort. För att den går för långsamt. För att den obarmhärtigt gör saker oåterkalleliga och beständiga. Man måste förlåta tiden för att den är livets enda förutsättning.”

Det är vackra passager, ofta rent poetiska (”Hades som ett mörker runt den upplysta rinken”), men möjligen är de lite väl många.

Eljest är Norrut åker man för att dö att betrakta som ett solklart framsteg i författarskapet. 

FAKTA

PROSA

Norrut åker man för att dö

Ida Linde

Norstedts