Mitten(S) dike

Den socialdemokratiska idédebatten har kört fast

Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfvén.
BOKRECENSIONER
Katrine Kielos

Efter åtta år av raserad välfärd, ökade klyftor och massarbetslöshet, av girighet och egoism och marknadsfanatism misslyckas socialdemokraterna att bilda en tydlig rödgrön vänsterregering. Detta måste oundvikligen leda fram till omfattande självprövning, politiskt, organisatoriskt och inte minst ideologiskt.

Vad är egentligen poängen med idépolitik när vi har 200 000 arbetslösa? frågar Katrine Kielos påpassligt utmanande i antologin Världens kris – vänsterns lösningar.

Siffran stämmer inte: antalet arbetslösa är enligt SCB 493 000 (juni 2014).

Misstaget är dessvärre symptomatiskt; värdet av en idépolitisk debatt som förs så långt från insikter om de socioekonomiska realiteterna blir begränsat.

Katrine Kielos och Tidens chefredaktör Jesper Bengtsson har samlat namnkunniga forskare och debattörer inom den internationella center-vänster som delar av svensk socialdemokrati i dag bekänner sig till. Utgångspunkten är viktig: Vad har vänstern lärt av de senaste årens turbulenta ekonomiska utveckling? Och syftet, att höja blicken för att kunna inspireras av den internationella ekonomiska idédebatten finns all anledning att bejaka.

Men hur högt lyfter man egentligen blicken när man utgår från frågeställningar som ”Skapar marknaden resurser på rätt sätt?” eller ”Hur förändrar vi finanssektorn till att bättre tjäna resten av samhället?”.  

Kontrollen över marknaden måste bli bättre, menar den tidigare mäklaren vid Lehman Brother, Sony Kapoor, och han borde ju veta. Om du själv inte skulle skadas eller hållas ansvarig för skador du åsamkar andra, ja, då skulle du nog frestas att köra för fort hela tiden. Men de åtgärder han förespråkar ”för en radikal uppdatering” av de finansiella systemen är på Jan Björklund-nivå: ”Fler trafikskyltar, större och bättre hastighetshinder, bättra kameror och hela flottor nya patrullbilar för att säkerställa att den finansiella trafiken flyter smidigt.”

Marknaderna måste tjäna medelklassen bättre, skriver Jacob Hacker, professor på Yale.

Ett nytt regelverk är nödvändigt, men inte för att hämma finansmarknaden utan att styra om den och öka lönsamheten, menar Schumpeter-lärjungen Carlota Perez.

Tankesmedjan Tidens utredningschef Monika Arvidsson kokar ner de olika bidragen till ett sammanfattande credo: Socialdemokratins uppgift är att skapa ett globalt handslag mellan arbete och kapital. Modellen är Saltsjöbadsavtalet. Politikens roll blir att garantera ”vett och etikett”. Internationella organisationer som WTO, IMF och Världsbanken ska leda utvecklingen framåt. Som man gjort i Grekland och Portugal, är det så Arvidsson menar?

Mer stat, javisst, och samtidigt mer marknad, låt vara välfungerande. Det låter lite torftig. Var detta allt vad den internationella idédebatten har att erbjuda?

Ingenstans ställs frågan om det är något mer grundläggande problem som ligger under de senaste årens ekonomiska kriser, de som inte kan lösas med nya handslag och trafikskyltar. Ingenstans ställs privatiseringen av världen och den obarmhärtiga konkurrensen mot det gemensamma, mot det samhälleliga ägandet, mot den offentliga servicen. Politiken görs till en rationell ledningsteknik, inte en fråga om att i grunden förskjuta samhälleliga maktförhållanden.

Socialdemokratin blir ett elitprojekt. Man bortser från den viktigaste orsaken till att socialdemokratin historiskt inte bara varit ett redskap för samhällsomvandlingen utan tidvis också en pådrivande kraft: Den egna rörelsen och den självständiga mobiliseringen.

Att man samtidigt glömmer de mer radikala delarna av sitt idéarv i jakt på ett nytt är knappast förvånade. Det framgå med utomordentlig skärpa av det enda bidrag som i grunden skiljer sig från de andras, Kajsa Borgnäs ”Det behövs en ny socialdemokratisk miljöpolitik”. Hon konstaterar att den marxistiska analysen i stort sett är utrotad inom partiet – samtidigt som hon påpekar att socialdemokratin ”historiskt varit som allra starkast och mest systematisk i sin reformism, när de politiska idéerna formulerats under det konstanta trycket från radikal marxistisk politisk ekonomi”.

Det är dags för en renässans, menar Borgnäs. För hundra år sedan var marxismen avgörande för socialdemokratins syn på arbetet, i dag för förståelsen av naturen.

Hur apart bidraget är i sammanhanget framgår tydligast i Kielos presentation. Hon skriver att Borgnäs uppmanar socialdemokratin att förhålla sig till ”andra analyser av klimatfrågan”. Redaktörerna kan inte ens ta ordet marxism i sin mun.

De vill åt ett annat håll, men vart går färden? Staten och kapitalet sitter i samma båt och det är arbetskraften som ror, citerar Monika Arvidsson, men är orolig för att båten snurrar omkring utan mål. Det behövs en samordning så att rodden bli mer effektiv.

Men att tänka sig att ändra på den grundläggande arbetsfördelningen i farkosten, det kan varken Arvidsson eller någon annan i antologin. Är det inte sådant en verkligt djuplodande idédebatt borde handla om i dag?

Den samling kring mitten som har dominerat valrörelsen – och Löfvens försök att bygga allianser över blockgränserna – kan direkt härledas ur de idéströmningar Kielos gör sig till tolk för. Den demobiliserar vänstern och bäddar för SD:s framgångar. Bortom mittenpolitiken hotar avgrunden

Kjell Östberg

Katrine Kielos är medarbetare i Aftonbladet. Därför recenseras Tiden av Kjell Östberg, professor i samtidshistoria Södertörns högskola.

FAKTA

SAMHÄLLE

Världens kris – vänsterns lösningar

Katrine Kielos och Jesper Bengtsson (red.)

Tankesmedjan Tiden

ARTIKELN HANDLAR OM