Konsten att älska

Kallifatides behandlar den grekiska diasporan

Theodor Kallifatides (född 1938). Foto: Caroline Andersson
BOKRECENSIONER

I Theodor Kallifatides förra roman, Brev till min dotter, förde den romerske skalden Ovidius ordet. Förvisad till Svarta havet skrev han till sin dotter i Rom om livet i exil. Elegant vävde Kallifatides i Ovidius erfarenheter in den svenska exotism han själv mött en gång. Ovidius förvisning berodde förmodligen (tillsammans med en kärleksaffär som misshagade kejsar Augustus) på de erotiska dikter han skrivit, Ars amatoria (Kärlekskonsten). Att han också skrev om hur man botar kärleken, Remedia amores, hjälpte tydligen inte.

Nu har, förvisso inte för första gången, Kallifatides skrivit en roman om konsten att älska. Men den handlar också om den grekiska diasporan, den som orsakades av nazisterna under andra världskriget. Diaspora är för övrigt en grekisk term, och avsåg de greker som en gång lämnade sina stadsstater för att bosätta sig i kolonierna.

Det är också vad som händer den nya romanens huvudperson, Elena. Hennes far förs bort av nazisterna, varefter hennes mor inleder ett förhållande med en tysk soldat. När så kriget är över hotas både Elena och hennes mor av avrättning, men Elena klarar sig med en hårsmån. Skammen och trakasserier får henne att längta bort. Hon gifter sig med skolläraren Giannis och tillsammans emigrerar de till Australien. Där lyckas de skapa sig ett liv, men lämnar landet för att börja om på nytt, nu i - av alla jordens länder - Sverige.

Ett liv på flykt från upplevelser och minnen. Men en dotter föds, Maria, och själv slutar Elena som ikonmålare i Vasastan, Stockholm, där dotterns skilsmässa får ett ett antal interfolierade kapitel. Hur överlever då Elena? Kallifatides svar lyder: kärleken. I en värld som kan vara lika grym som den är nyckfull, är endast kärleken, även den som inte varar för evigt, det enda som får människan att stå ut. Optimistiskt? Absolut, men det moderna västerlandets religion är kärleken, en kroppens frälsningslära.

Kallifatides har det rätta handlaget för att skapa en lätthet i språket och samtidigt behålla en tyngd i det som skildras. Pregnant framträder de olika personerna och jag undrar om inte Kallifatides erfarenheter av att ha ett annat språk under svenskan, grekiskan, skärper uppmärksamheten på att finns det rätta uttrycket. Med sina läppars svalka ansluter tematiskt till den förra. Kärleken och språket de två omistliga, men inte alltid lättfångade följeslagarna i en människas liv.

FAKTA

Roman

Med sina läppars svalka

Theodor Kallifatides

Albert Bonniers Förlag

ARTIKELN HANDLAR OM