Så försvann barnen i ondskans vård

Steve Sem-Sandberg skildrar grymheten på nazisternas utrotningsklinik

Spiegelgrund-anstalten i Wien, platsen för medicinska experiment på mentalt svagare barn under andra världskriget.
BOKRECENSIONER
Författaren och kritikern Steve Sem-Sandberg (född 1958) är bosatt i Wien där nya romanen utspelar sig. 2009 belönades Sem-Sandberg med Augustpriset för ”De fattiga i Lódz”.

När den lille ”tattarungen” Adrian Ziegler kommer in på barnkliniken Spiegelgrund i andra världskrigets Wien, är han så gott som redan förlorad. Fattigdom, antiziganism, en vurm för det blonda och välvårdade som Adrian saknar - allt samverkar till att göra honom till den perfekta pariakaraktären i Steve Sem-Sandbergs De utvalda.

Hans tid på kliniken består av överlevnad. För Spiegelgrund är alls ingen barnklinik utan en plats där barn sakta utrotas genom vanvård och ett medvetet eutanasiprogram. Barn med medfödda svåra handikapp, sociala problem eller en familjebakgrund som inte passar in i den nazistiska rashygienska samhällskroppen.

Liksom tidigare romaner av Sem-Sandberg bygger De utvalda på historiska händelser. Spiegelgrund har funnits, förstås, och omfattningen av utrotningen och den forskning som utfördes uppenbarades först ett halvt sekel senare. De ansvariga läkarnas namn - Ernst Illing, Heinrich Gross, Erwin Jekelius - är i romanen de autentiska. Men berättelsen är fiktionaliserad, även om den bygger på vittnesmål från överlevande och annan dokumentation.

Det fanns inte en Adrian Ziegler, utan många. De var kvarlämnade, av ensamstående mammor som till sist inte klarat försörjningen. Eller övergivna av kriget, av män som fanns vid olika fronter eller deprimerade vid en flaska.

De utvalda skildrar grymheten, men inte rakt. Berättarstrukturen är intrikat: det finns en allvetande röst, men den bryter sömlöst in i pojkarnas sinnen, förvandlas till en subjektiv utsaga inifrån vilsenheten och förvirringen. Sen byter berättaren fokus och är åter den allvetande rösten. Outtröttlig. Berättelsen väller fram, som den flod som spelar en konkret roll i slutet av boken och slutet av kriget.

Spiegelgrund evakueras när Röda armén närmar sig, barnen packas ner i en lastpråm, utan luft och ljus. Denna båt kränger i floden som färdades den snarare på Styx än på Donau. Det finns många utdraget plågsamma scener i De utvalda, och när barnen fraktas instängda som djur är gränserna mellan kropparna upplösta och tankarna går förstås till slavtransporterna från Afrikas kust till den amerikanska kontinenten.

Fantasierna är många. I Adrians fall dominerar bilden av mamman, hon med det röda läppstiftet, hon som inte skyddade honom tillräckligt, hon som inte kommer och hälsar på och som sakta reduceras till en streckfigur.

Ibland är romanens yttre händelser så absurda att de lika gärna kan tas för fantasier. Romanen blir, liksom den förra, De fattiga i Lodz, en studie i undergångens psykologi. Hur överleva med sin mänsklighet i behåll?

Men så händer det något: Texten blir plötsligt kylig. Mardrömmens händelser registreras - en pojke stöter en sax djupt in i sin mage. En annan utsätts för att luft sprutas in i ryggmärgen. Det är som om berättelsen tål vardagens omärkliga långsamma förtryck och latenta våld, men inte när våldet tar konkret skepnad. Då drar sig själva prosan undan.

De utsattas motpol kunde vara läkarna, eller inrikesministeriet i Berlin, men romanen rör sig mer bland offren vilket innebär att den andra huvudpersonen, komplementet eller hur man vill se det, är en sjuksköterska, Anna Katschenka.

Hennes historia är en sorts linjär motsvarighet till krängandet. Hon söker en trygghet i tillvaron, finner den hos Dr Jekelius, och får arbete på Spiegelgrund. Hon skildras mest i speglingar: hon har rykte som den hårda men hennes inre verkar om inte tomt, så oartikulerat, skört.

Gestalten blir mer och mer intressant och samtidigt alltmer undflyende. Hon är pliktmänniskan, den banala ondskan. Om Adrian Ziegler till slut bevarar sin mänsklighet genom ett långt liv av hårda bestraffningar, upplöses Anna Katschenkas liv av en dom och ett yrkesförbud som aldrig lämnar henne.

När romanen närmar sig slutet och börjar springa genom decennierna blir prosan tydligare, mer redovisande. Samtiden blir transparent och lättbegriplig, medan krigsårens intensitet ackumuleras till ett koncentrerat, nästan deliriskt träsk av onda drömmar. De utvaldas, och våra.

FAKTA

ROMAN

De utvalda

Steve Sem-Sandberg

Albert Bonniers förlag