Hans livsverk hade ett klös

Aspenströms dikter visade vägen för antikonsumismen och Tranströmer

Akademiledamoten Werner Aspenström (1918–1997) med katt.
 Foto: Rolf Petterson
BOKRECENSIONER
Werner Aspenström 1960.

Det är en livstid jag håller i handen och den väger under ett kilo. Werner Aspenströms samlade dikter ges ut och man känner glädje över att det finns renodlade poeter: Detta livsverk går att överblicka. Jo, han skrev en del annat också men i stort sett ryms ett helt skapande liv i den vackra, nästan niohundrasidiga volym som Hans Isaksson och Anna Aspenström ställt samman, från debuten 1943 till de sista dikterna som han sammanställde på sjukhus 1997.

Werner Aspenström föds nästan samtidigt som första världskriget tar slut, hans far dör i spanska sjukan några månader senare och uppväxten i byn Torrbo utanför Smedjebacken går i fattigdomens tecken. På sätt och vis är han en proletärdiktare, fast med en katt på axeln.

Efterhand, så snart han frigjort sig från den pessimistiska fyrtiotalismen, siktas ett ljus i hans dikter, en tillförsikt, som i någon mening måste komma från det hoppfulla samhällsbygge som pågick omkring honom. Även Ragnar Thoursie började i krigsslutets natt, men hanns upp av samhällsbyggaroptimismen och lämnande poesin för att bli en tjänsteman i välfärdsstaten.

Det gjorde inte Aspenström. Han hade den där katten på axeln, som syns på så många fotografier. Det är just det nyfiket kattlika och lilla i Aspenströms poetiska blick som passade så illa med efterkrigsångesten i svensk litteratur.

Ångesten förlöste bara ett poetiskt språk hos honom. Snöleoparderna som kom från norr och den apokalyps som inga avspärrningar i förstäderna kunde stoppa – ”Den vi väntar på passerar inte förstäderna” – sopade bort den rimmade traditionalism som syns i hans första diktsamling, den som han senare inte ville veta av.

I den här volymen finns den med. Där tycker jag att jag hör tonfall från Dan Andersson och Bertil Malmberg och det är fel för Aspenström. När jag läser Snölegender, genombrottsverket från 1949, förnimmer jag den oerhörda glädje som modernismen en gång måste ha fyllt känsliga läsare med: Här sopas det rent. Kvasten är gjord av ångest och pessimism, men det sopas rent från gammalt språk, testamenterade tonfall. Han röjer till exempel väg för Tranströmers poesi – och jag undrar om ens Tranströmers 17 dikter varit möjlig utan vissa av Aspenströms poem:

”Dagar när havet inte finns

annat än som fradga och vita krevader

och vågbrytaren utanför fiskhamnen

nästan bönfaller om hjälp

men stigen längs stranden

är kantad med små regnbågar.”

”Jag väntar ännu på min ankomst”, heter det på ett ställe i Snölegender och så måste det vara: Först en eller ett par diktsamlingar senare är han framme vid sig själv och den där katten kan för gott hoppa upp på hans axel. Och nu skriver han ett antal dikter som hör till de verkligt betydande dikterna i svensk nittonhundratalspoesi och de är stora i kraft av sin litenhet. Var och en som noga betraktat en mätarlarv vet att den har en filosofi:

”Jag sträcker ut mig från mitt körsbärsblad

och spanar mot evigheten:

Evigheten är alldeles för stor idag,

alldeles för blå och tusenmila.

Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad

och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.”

Bara detta att det är möjligt att skriva ut ordet körsbärsblad tre gånger i en kortdikt utan att det känns otympligt vittnar om mästarhanden. Den är som en halv ghasel (där varje rad avslutas med samma ord). Mätarlarven är, menar jag, en långväga avspegling av ett reformistiskt samhällsklimat – men det märkliga med den är att den också rymmer fröet till en kommande politisk utopi.

Aspenströms samlingar från sextiotalet tenderar ibland att förlora sig i en viss pratighet. När sedan tiden politiseras alltmer känner han sig nog litet vid sidan av och hans dikter får emellanåt till och med en viss gnällighet. Men mätarlarven planerar något, tillsammans med den där katten på poetens axel och i början av sjuttiotalet visar det sig vad det är: Det politiska engagemangets entré i Aspenströms lyrik. Den förtalade radikalismen från det sena sextiotalet och sjuttiotalet förlöste helt enkelt andra sidor av mätarlarven. Och det är nu Aspenström skriver sin klassiska antikonsumtionsdikt:

”Jag vill inte tvätta mig med den där tvålen.

Jag vill inte borsta mig med den där tandkrämen.

Jag vill inte ligga i den där bäddsoffan.

Jag känner inget behov av det där toilettpapperet.

Jag är inte intresserad av den där försäkringen.

Jag tänker inte övergå till ett annat cigarettmärke.

Jag har ingen lust att se den där filmen.

Jag vägrar stiga av vid Skärholmen.

Sardinen vill att burken öppnas mot havet.”

Det är samma tema som i låt oss säga Peps Perssons Hög standard.

Under sjuttiotalet syntes i Sverige, i västvärlden, konturerna av en ny politisk utopi: Grön, småskalig, fredlig. Tanke­stoffet kunde komma från Romklubbens tillväxtkritik, från en alltmer aktivistisk miljörörelse och ur en ganska utbredd känsla av kris för den industrikapitalistiska civilisationen. Jag ser faktiskt Aspenström som en försångare för den utopin. Mätarlarven blev radikal.

Ja, till och med flugorna fick en politisk uppgift när han i dikten Knytnäven vinner inte alla matcher beskriver hur flugan som fångats i en knuten näve stångar sig fri och tvingar handen att plana ut och öppna sig.

I ett antal dikter från detta sjuttiotal blir Aspenström tydligare än någonsin. Han vädrar sin avsky för allt från Nato till kärnkraft. Det är inte kärnkraften som sådan, skriver han, inte avfallsfrågan i och för sig, nej:

”Det är den gradvisa politiken som sådan

på väg mot det fullt utvecklade

vansinnet som sådant.”

Denna vaga och milda politiska utopi dog under loppet av det marknadsliberala åttiotalet, även om den delvis kristalliserades i Europas gröna partier. Och även Aspenströms poesi slocknar litet under årtiondena som återstår av hans skapande.

Jodå, han fortsätter att skriva fantastiska dikter. Han bråkar med den Svenska Akademi som han aldrig riktigt kände sig bekväm i och fredsrörelsen har alltid en försångare i Aspenström. Men sjutiotalets politiska radikalism gjorde hans mätarlarv smått aktivistisk och när tiden kantrade mot politisk apati gjorde också Aspenströms dikter det.

När jag skriver det här ser jag min egen katt smyga runt grannens husknut. Hon ser ilsken och nyfiken ut på samma gång. Jag tror att hon hälsar från Werner Aspenström.

FAKTA

POESI

Samlade dikter 1943–1997

Werner Aspenström

Förord och kommentarer: Hans Isaksson, Anna Aspenström.

Albert Bonniers förlag

ARTIKELN HANDLAR OM