Geijer fast i bordellhärvan

Fokus på horbocksstämplade justitieministern i ny bok

Justitieministern Lennart Geijer (1909–1999) har gått till historien som stortorsk – nya biografin fokuserar mer på den radikale vänstersossen vars politiska visioner kommit i skymundan. Foto: Gunnar Bergkrantz
BOKRECENSIONER

För den som i likhet med undertecknad tillbringat jul- och nyårshelgerna i apati framför tv:n känns Och jag är fri, Ulf Bjerelds biografi över Lennart Geijer, märkligt aktuell. De svenska inslagen i SVT:s  programtablå ägnades nämligen åt ett antal så kallade affärer från det förra årtusendet i vilka den förre justitieministern spelar en framträdande roll.

I serien Den fjärde mannen uppträder han som regeringens förhandlare under ockupationen av den västtyska ambassaden i Stockholm 1975. Långfilmen Call girl handlar uttryckligen om Geijeraffären 1976. Och som extra bonus fick tv-tittarna en repris av Apelsinmannen, en skildring av 1950-talets Kejne-härva då en pastor vid Stadsmissionen i Stockholm fick Vilhelm Moberg att tro att ärkebiskopen, polisledningen och halva regeringen var aktiva medlemmar i en homosexuell mördarliga.

I den lika dramatiska Call Girl firar den socialdemokratiska partiledningen orgier med nakna prostituerade. Olof Palme drar över fjortonåriga flickor på Grand Hotel medan hederliga poliser och vittnen slaktas på löpande band av blodtörstiga dramaturger.

Lennart Geijer har fått gå till historien som stortorsk och horbock. Ulf Bjereld har satt sig i sinnet att i stället lyfta fram Geijers insatser för en humanare kriminalvård, ett försök som är värt all respekt och dömt att misslyckas.

På den fråga varje normalt funtad snuskhummer ställer sig – jamen hur var det med justitieministern och hororna? – svarar Bjereld med ett rungande jaså. Vad som förefaller belagt är att Geijer haft en långvarig relation med åtminstone en prostituerad kvinna, vilket på den tiden inte var straffbart. En avgörande skillnad mellan Geijer och de andra politiker som namngavs i rikspolischef Carl Perssons berömda promemoria är att Geijer helt öppet visade sig på stan och besökte konstutställningar tillsammans med sin väninna. Någon risk för utpressning förelåg alltså knappast.

Postmästarsonen Lennart Geijer blev socialist under sina studier i Lund och avbröt sin juridiska karriär sedan han mot sin vilja följt lagens bokstav och dömt en hönstjuv till fängelse. I stället blev han jurist inom tjänstemannarörelsen och ordförande i Hyresgästföreningen i Stockholm, där han stod för så radikala åsikter att han möjligen skulle ha uteslutits om han varit aktiv i dag.

Geijer hade gjort sig känd som självständig och frisinnad (”bisarr kuf” enligt somliga regeringskollegor) och misstrodde djupt fängelsestraffets fostrande verkan. Han var ingen odelat entusiastisk makthavare; att tvingas medge åtal mot unga demonstranter som skändat den amerikanska flaggan betecknade han som förnedrande. På äldre dar menade han att han borde ha avgått som minister hellre än att ge efter för opinionen och skärpa narkotikalagstiftningen.

Geijer befann sig under hela sin ministertid i konflikt med rikspolischefen Carl Persson och stödde sig hellre på Säpochefen Hans Holmér och sin pressekreterare Ebbe Carlsson, en inte helt lyckad personkombination. Rätt smidigt tycks han ha glidit undan att ställas till ansvar för till exempel IB-affären och skandalen med sjukhusspionen i Göteborg – det blev i stället ministerkollegan Carl Lidbom som fick framstå som buffeln med de hårda nyporna. I sina memoarer beklagar Lidbom sig över att bli kallad Calle Batong: ”Varför blev det inte Lennart Batong i stället?”

För sin biografi har Bjereld haft tillgång till de utförliga dagböcker som Lennart Geijer förde sedan tolvårsåldern. Det är intressant att följa en ung man ur medelklassen och hans tidstypiska väg från skepsis och individualism till socialistisk övertygelse. Här finns en del vassa porträtt av regeringskollegor och andra men tyvärr slutar Geijer med dagboken när skandalen exploderar i ansiktet på honom. Hans personliga känslor kommer vi aldrig riktigt nära.

Liksom Björn Elmbrants lysande biografi över Hjalmar Mehr, Stockholmskärlek, är Bjerelds bok en äreräddning av en makthavare och vänstersocialdemokrat med kantstött renommé. Det är möjligt att mänskligheten i framtiden kommer att ha nått så långt att vi förmår intressera oss mer för Lennart Geijers politiska visioner än för sjaskigheter i hans privatliv. Men det lär dröja.

FAKTA

BIOGRAFI

Och jag är fri – Lennart Geijer och hans tid

Ulf Bjereld

Atlas förlag

ARTIKELN HANDLAR OM