Balkans röda stjärna

Stor litteratur av Albaniens Nobelpriskandidat Ismail Kadare

Ismail Kadare (född 1936) bor numera i Frankrike. Under diktaturen i Albanien var Kadare kommunismens ansikte utåt, men hans roman ”Drömmarnas palats” stoppades av regimen. Nu kommer den och två andra verk på svenska.
BOKRECENSIONER

Albanien är ett litet land på Balkan med en våldsam och utsatt historia. Denna historia, och hur den format människorna som lever där, är det stora temat för den Nobelprisomnämnde albanske författaren Ismail Kadare, sedan många år bosatt i Frankrike.

Nu ger Modernista ut tre av hans tidiga romaner i nyutgåva. Som vanligt applåderar jag förlagets snygga omslag. Här har man valt en svart Balkanspetsduk på vit yta med titeln skriven i blodrött. Som den ödesmättade sorgeslöja som ockupationen och förtrycket lagt över landet.

I romanen Krönika i sten (1971) skildras en uråldrig bergsstad ”som under sek­lers lopp hade figurerat på kartorna som romarnas, normandernas, byzantinernas, turkarnas, grekernas och italienarnas besittning”. Det är staden med sitt sammelsurium av karaktärer som är protagonisten.

Berättelsen utspelar sig under andra världskriget. Först är staden ockuperad av de italienska fascisterna. Sedan grekerna. Sedan italienarna igen. Sedan grekerna igen. Och sen tyskarna. Allt skildras genom en ung pojkes ofördärvade och vidöppna ögon.

De originella karaktärerna hanterar tillståndet på olika sätt. Särskild ömhet och lojalitet visar Kadare med kvinnorna, de gamla sladdertackorna, som tar hand om hemmen och barnbarnen, och omvandlar oron till häxfeber. De sitter fast i ett dimmoln av vidskepelse som de försöker förklara och hantera de obegripliga händelserna med. I andra änden finns de två unga intellektuella studenterna och partisanerna som tror på kommunismen - den som ska befria Albanien från både folkligt skrock och imperialistisk aggression.

Men när kommunisterna i slutet är på väg att gripa makten, visar de sig vara lika grymma som föregångarna. De kallar sig för ”Folkets domstol” och anklagar vilt människor (en enkel garvare och hans son och dotter, en partisan, etcetera) för att vara ”fiender till folket”, och avrättar dem på öppen gata.

Motståndet utgörs i stället av ”livets mjuka kött”, av människorna i staden, deras omsorg om varandra. Ytterst manifesteras det i den lille pojkens uppmärksamma och skapande blick på världen, som besjälar och sensibiliserar den.

Kadare har senare tagit avstånd från folkloren och den magiska realismen: ”Det där är bara exotism, jag använde dem enkom för att fly politiken.”

”Den hårda vintern” (1977) är en mycket mer socialrealistisk och explicit politisk roman. Den handlar om vintern 1961 när Albanien bröt med Sovjetunionen, något som frigjorde landet från Sovjets dominans men också inledde dess isolering från omvärlden. Här är brytningen till en början positivt skildrad: albanerna är maktmässigt svagare, men har ryggrad och känsla för rättvisa, de går stolt sin egen väg.

Vad jag har problem med är det oförtäckt fjäskande idolporträttet av Enver Hoxha, Albaniens socialistiske diktator 1944-1985. I dag finns tre versioner av manuset signerade Kadare: den andra versionen från 1978 (som den svenska översättningen bygger på) uppdaterade han med en mer smickrande bild av Hoxha, medan han efter kommunismens fall 1990 tog bort hjälteporträttet. Kajsa Ekis Ekman skriver i förordet: ”Kadare var ingen dissident, även om han sedan 1990 gjort allt för att skapa den bilden av sig. Tvärtom: han var Albaniens officiella författare, kommunismens ansikte utåt och dessutom medlem av parlamentet.”

Kadares främsta kvalitet är hans förmåga att sammanlänka människors nervtrådar och blodomlopp, sömlöst skifta perspektivet mellan olika medvetanden. Detta är en kollektiv­roman som skildrar ett samhälle, ett politiskt skeende, en brytningstid, inte enskilda individer.

En nyckelroll spelar tolken Besnik Struga, som tolkar mellan Hoxha och Nikita Chrusjtjov när dialogen krackelerar och relationen bryts. Strax bryts också relationen mellan Besnik och hans fästmö. Storpolitiken och det lilla livet hänger fullständigt samman.

Detta är en tegelsten på 620 sidor tätskriven, detaljerad, oredigerad prosa, vilket kan kännas tungt. Persongalleriet är enormt, och påminner om de stora ryska romanerna. Men är du uthållig blir du rikligt belönad, för detta är stor litteratur.

Det som dock skapar friktion mellan mig och romanen är att den mestadels utspelar sig bland Tiranas intellektuellt och politiskt upplysta kommunistiska familjer och nätverk, mitt i politikens och journalistikens regisserade maktspel. Hur goda intentioner dessa människor än har, så förblir de i mina ögon borgerliga, falska och självgoda, en klass som fysiskt och mentalt står så långt bort från arbetarklassen som man kan komma. I stället börjar jag känna med den deklasserade borgarklassen, som bor på bottenvåningen och syr kläder åt de snofsiga kommunisterna, deras hat, bitterhet, hämndbegär och vulgaritet … Också det är Kadares kvalitet: att ingen människa eller grupp någonsin lämnas avhumaniserad.

”Drömmarnas palats” (1981) är en märklig och kuslig bok, en fiktiv, mystifierad och Kafkaliknande skildring av Balkan under det osmanska riket. Imperiet har upprättat ett palats dit alla drömmar som dröms i riket skickas för att noggrant klassificeras och granskas. Det är en totalitär och paranoid superstat, som åtagit alla säkerhetsåtgärder för att behålla makten.

I förordet skriver Henrik C Enbohm att berättelsen kan läsas som en allegori över Albaniens politiska och kulturella isolering för tiden när boken kom ut. Drömmarnas palats var ett angrepp på diktaturen. Romanen drogs in så fort den kom ut, för att den ansågs ”innehålla anspelningar på kommunistregimen”. Kadare slapp undan med bara en varning, och det var inte minst det inställsamma porträttet av diktatorn i Den hårda vintern som räddade honom.

Den ångestfyllda huvudpersonen Mark-Alem får anställning på det gigantiska och gåtfulla palatset, och stiger snabbt, utan att man fattar varför, i hierarkin. Snart är han palatsets högste chef. Den enda för­klaringen han får är: ”Du passar oss …”

Enbohm menar att Kadare här reflekterar över sin egen ställning i Hoxhas regimbygge. Hans roll som ofta påpassad och privilegierad författare var inte oproblematisk, allra minst för honom själv. I likhet med Mark-Alem hade han, i synnerhet med framgångarna med Den hårda vintern, visat sig vara högst användbar för regimen.

I denna bok återvänder Kadare till den balkanska och albanska historien och myterna. Förutom att Mark-Alem är fångad i sitt namn, som är kluvet mellan en albansk och en ottomansk halva, tillhör han den mycket anrika släkten Qyprili. Namnet Qyprili är härlett ur det turkiska och serbiska ordet för bro (köprülü respektive cuprija), och dessförinnan direktöversatt från det albanska ordet ura. Det syftar på den bro som hans förfäder var med och byggde på den tiden när albanerna fortfarande var kristna, och i vars fundament man murade in en människa, för att bron skulle hålla.

En liknande version av myten finns i den jugoslaviske författaren Ivo Andrics roman Bron över Drina (1945). Släkten Qyprili har därmed en nedärvd skuld/blodshämnd på sig. I denna dystopi är både Mark-Alems avancemang i Drömpalatset och katastrofen som sedan sker ofrånkomliga.

FAKTA

ROMANER

Krönika i sten

Ismail Kadare

Övers. Britt Arenander

Modernista

Den hårda vintern

Ismail Kadare

Övers. Marianne Eyre

Modernista

Drömmarnas palats

Ismail Kadare

Övers. Agneta Reder

Modernista

ARTIKELN HANDLAR OM