Orfeus i t-banan

Ola Nilsson flyttar myten till ett nutida Stockholm

BOKRECENSIONER

”Det var i själarnas förunderliga schakt …” Dramats ort i Ola Nilssons nya roman Isidor och Paula är ett samtida Stockholm där höstregnen avlöser varandra och folk åker tunnelbana fram och tillbaks i grådager och halvmörker och bara lamporna från tågen bländar i tunnlarna. Ett skuggrike i evig november där huvudpersonen står främst i vagnen och styr men egentligen inte vet vart han är på väg eller om hans själ är med honom eller någon helt annanstans.

Ola Nilsson har själv översatt (oerhört bra!) den dikt av Rainer Maria Rilke, Orfeus. Eurydike. Hermes, som inleder denna vardagsförankrade, sorgsna och mysteriösa prosaberättelse. Kanske skulle jag ha kunnat kalla den ”noir”, den etikett som Nilssons inte alls särskilt publikfriande Norrlandstrilogi Hundarna (2010), Änglarna och Kärleken gömmer minnet (båda 2012) ofta fått av popkulturtokiga kulturskribenter och andra insäljare.

Dessa historier är ju förvisso både country och svarta. Men ”noir” säger egentligen ingenting om Ola Nilssons särprägel och skrivstil.

Han är ingen genreförfattare. Det han gör, och försöker göra ännu radikalare i Isidor och Paula är både svårt och fantastiskt. Och på något sätt osynligt fastän det sker i språket medan läsaren försöker fatta vad som sker. Medan hon missat det uppenbara, det underbara, som stängt dörrarna och redan är på väg till Odenplan.

Isidor och Paula är en på samma gång omsorgsfullt realistisk arbetsplatsskildring och en modern omdiktning av myten om Orfeus och Eurydike, den tragiska antika berättelsen om lyrspelaren som med sin vackra sång bevekar själva Hades att låta Eurydike bli levande igen. Orfeus tar henne med sig upp till ljuset men kan inte låta bli att vända sig om och se på henne, begära henne, äga henne som bild, precis det han förbundit sig att inte göra. På så sätt driver han henne tillbaka till underjorden.

Romanens tunnelbaneförare, Isidor, som jag inte riktigt kan se som en Orfeus, är snarare en skugglik och resignerad överlevnadsmänniska som underkastar sig plikt och samhällstjänst, det vi kallar normalitet. Hans reason to live är att vandra vid sidan av och beskydda sin på något sätt oändligt mer levande, redan i barndomen skadade och galna kusin Paula som under lugna perioder bor i en sopluktande källare på Torkel Knutssonsgatan. Med jämna mellanrum måste hon räddas från sin gränslösa förnimmelse av att leva i en vidöppen värld med blott illusoriska väggar och skiljelinjer och då följer Isidor henne upp till psyket.

Hans tankar är bundna av järnspåren, tekniken, tidtabellen och makthierarkierna, systemet med konstant underbemanning och det ständigt stressande faktumet att förtvivlade människor när som helst kan hoppa framför tågen. Han följer troget spåren, gör vad han ska, följer reglerna för krishantering. Så räddar han sig själv och så tror han att Paula kan räddas.

Ola Nilsson vänder på mytens liv och död, på under och över. I vår verklighet måste man vara ”död”, okänslig, ha ett avskärmat jag för att vara normal, och inte gå under. I samma stund Paula tar ansvar för sig själv dör den vinberusade, skyddslösa som Isidor vaktar men aldrig får.

Men det här är bara min tolkning av en dov och skimrande samtidssaga vars scener och spår kanske inte bildar någon mening alls utan mytens förförståelse. Orfeus och Eurydike brukar anses handla om konstnärens förhållande till verkligheten. Dess gåta består genom årtusenden.

Vad som Ola Nilsson ger oss är inte någon förlösning utan en påminnelse om att vi inte riktigt vet vad vi är eller var vi är, hur mycket vi än snackar.

FAKTA

ROMAN

Isidor och Paula

Ola Nilsson

Natur & Kultur

ARTIKELN HANDLAR OM