Så hanterar man sorgens skuggor

Christer Erikssons författarskap förtjänar mer uppmärksamhet

Christer Eriksson. Foto: Brutus Östling
BOKRECENSIONER

Christer Erikssons författarskap verkar befinna sig i ett slags medieskugga. Skälen är säkert flera, som att han inte bor i Stockholm eller syns i tv.

Möjligen har det decennielånga uppehållet i författarskapet som varade mellan 1994 och 2003 bidragit; mellan böckerna En oerhörd blotta och de samtidigt utgivna Klösande börda och Hur man slår ihjäl ett piano. Romanerna fram till 1994, Luften är full av S, Genom tröjans masker ser han havet eller Hängd, fick betydligt mer uppmärksamhet än de som kommit ut det senaste decenniet, förutom de nämnda Handens hjärta och Lägg en slant under tungan.

Med tanke på de teman som behandlas och utvecklas – föräldrars våld mot barn, hustrumisshandel, incest, offrets lidande – är det milt uttryckt egendomligt att uppmärksamheten inte sträcker sig längre än till uppskattande recensioner.

Erikssons författarskap karakteriseras av en integritet och ett allvar som få samtida. Från romandebuten med Harry, det som skiljer oss åt är ett hårstrå (1981) fram till den nu utgivna Skuggorna lyfter Eriksson sten efter sten för att frigöra de psykiska och mentala hämningar som kan drabba en människa av föräldrarnas alltför starka och otillåtna makt över barn, inklusive sexuellt utnyttjande.

Det handlar om att erinra sig, ge minnena ett sammanhang och skapa ett språk för dem. Den autistiske huvudpersonen i Genom tröjans masker ser han havet har bara surrande tankar som ingen annan får del av. Vartefter, i roman efter roman, erövrar huvudpersonerna ett språk, vidgar sina livsrum och kan i de senaste romanerna även möta en annan människa, rent av, som i Skuggorna, begå ansatser till kärlek.

Ondskan, minnet och kärleken – den trogna treenigheten enligt Eriksson – återkommer i Skuggorna, men här finns ett uppnått – och uppmätt – avstånd till skeendet. Tore Grinder är ekonom, jämför allt i termer av debet och kredit, talar i ett slags kurialstil och bor i sina numera döda föräldrars hus med alla deras saker. Han är pedant, kontrollfreak och lider av beröringsskräck. Allt som kommer utifrån, naturen såväl som andra människor är ett slags smuts som hans ”inre mummel” beordrar honom att hålla på avstånd.

Tore är inte sig själv, hans far verkar i honom som en ordergivare, som ”ett slags grammatik”, med en formulering från Lägg en slant under tungan. Men så möter han Gunvor, en förhållandevis fri själ som arbetar på bokförlaget Minerva.

Steg för steg ger mötet honom nycklar till de minnen Tore har, minnen som visar sig vara falska och döljer en rad hemskheter som förklarar hans inlåsta, närmast mekaniska natur. Han får allt svårare att försvara sina föräldrar, blind för allt som pågick där hemma som han varit. Lika motvilligt som oemotståndligt söker han låsa upp sig, söker efter den Tore som hållits fången av fadern.

Romanens titel kommer från Shakespeares Richard II, ”min sorg bor i mitt inre, / dess yttre uttryckt genom högljudd klagan / är bara skuggor av en osedd sorg / som sväller tyst i en torterad själ.”

Erikssons skriver med en absolut lojalitet med sina romanfigurer som denna gång kan misstas för helt vanliga människor, men där de flesta har med sig sviter från barndomen. Från Gunvors efterblivne bror över Tores försiktigt trånande sekreterare till hittebarnet och författaren Alf Seger har Christer Eriksson för första gången skrivit fram ett galleri av personer.

De må, liksom Tolstojs berömda romanöppning i Anna Karenina, vara olyckliga var och en på sitt sätt, men de lägger grunden för lycklig läsning.

Den uppmärksamme läsaren kan också notera symboler och njuta av den litterära konstruktionen, eller hur motiv och ett slags urscener varieras genom författarskapet. Lägg därtill den vackra slutmeningen i Skuggorna: handlingen avslutas samtidigt som ett nytt, oanat skikt öppnas i romanen; en suggestiv skugga av det som vi just har läst.

FAKTA

ROMAN

Skuggorna

Christer Eriksson

Symposion