Flykt från mobbare och barbiemonster

Pricksäker prosa av Viktor Johansson i ”Bonsaikatt”

Viktor Johansson (född 1983), författare och filmregissör.
BOKRECENSIONER

För några veckor sedan greps en 59-årig mamma i Bromölla, misstänkt för att ha hållit sina barn avskurna från samhället. Barnen hade inte fått gå i skolan på tio år, uppgavs det. Mamman försattes så småningom på fri fot, men misstankarna mot henne kvarstår enligt Aftonbladet den 20 februari.

Bortsett från de många oklarheter som omgärdar fallet fungerar nyhetsberättelsen nästan som en trailer till författaren och filmregissören Viktor Johanssons nya roman Bonsaikatt, hans sjätte bok sedan debuten 2007 med diktsamlingen Kapslar (Modernista).

Här kastas vi in i ett förhörsrum, eller in i ett förhörsprotokoll om man så vill. Där finns en psykolog och två föräldrar som på var sitt håll kidnappat sina egna barn och vars vägar korsats under flykten. En mamma som dragit ut på vägarna tillsammans med sin alltmer slutna son, undan skolans mobbande normalitetspöbel, och en pappa som inte velat se sina döttrar förvandlas till fruktluktande barbiemonster.

Mamman har tänkt sig någon sorts husvagnsburen hemundervisning medan pappan inviger döttrarna i en indiantillvaro baserad på jakt, smuts och småstölder, enligt en primitivistisk idé värdig Harry Martinson och de andra i Fem unga på trettiotalet. Bland annat lär han sin avkomma att slanga bensin och jaga hare med molotovcocktail.

Sitt största genombrott når han kanske vid en lovartstrand, när döttrarna börjar slaska i sig av det gulaktiga skummet i vattenbrynet.

”Jag tänkte inte stoppa dem. Det var inte badskum. Det var ett ögonblick då jag kände att att de höll på att bli mina döttrar. Camilla skulle ha stoppat dem. Skolan och alla andra skulle ha stoppat dem. Men inte jag.”

Det är en mörk historia Johansson presenterar, med en egensinnig och djupt klingande dystopisk kraft som bitvis gör den riktigt jobbig att läsa. Vilken förälder har inte känt sorg inför att behöva utsätta sin frimodiga avkomma för samhällets och skolans deformerande mekanismer? Eller fasat för att av ren välvilja råka krama ihop sitt barn till en sådan där bonsaiprodukt som romanens titel anspelar på, ett litet liv uppfött i en marmeladburk och format därefter. Hur ska man göra?

Läsaren kommer bokstavligen och bildligen aldrig ut ur förhörsrummet i Bonsaikatt, och nog skulle det bli väl klaustrofobiskt under läslampan om inte de båda anklagade varit så slängda i käften.

Snacket är visserligen realistiskt osorterat, men bågnar också av metaforisk spänst och associationsrikedom, ibland av pur oneliner-glädje: ”Stina är tonåring men har inte ens sniffat superlim, erkänner hon.”

Att de två föräldrarna framstår som två estetiskt befryndade fullblodslyriker in spe kan möjligen ses som problematiskt, men samtidigt har Viktor Johansson aldrig skrivit bättre eller mer pricksäkert.

ARTIKELN HANDLAR OM