Olycksbarnen som blev en handelsvara

”Hem” en nödvändig bok om omhändertagna barn

Tinni Ersjöö Rappe och Sofia Rapp Johansson. Foto: Nadja Hallström
BOKRECENSIONER

Barn som omhändertogs av de sociala myndigheterna och vanvårdades under perioden 1920–1980 har möjlighet att söka ersättning från staten.

1980 föddes Sofia Rapp Johansson. 2007 debuterade hon med Silverfisken, för vilken hon nominerades till prestigefyllda Borås Tidnings debutantpris. Den diktsviten är nåt av det mest obevekliga och obehagliga jag läst. Barnet som har sin pappa över sig och i sig, våld, droger, bajs, blod, total ensamhet.

Sofia Rapp Johansson flyttade runt på fyra familjehem. På det sista utvecklades hon till narkoman och prostituerad. Hon var sju första gången hon och hennes syskon omhändertogs. Det dröjde så länge, trots att hennes mamma var känd narkoman för ”Socialen” redan när Sofia var ett foster. Eftersom Rapp Johansson är född 1980 kan hon inte söka ersättning för vanvård, varför hon bestämt sig för att stämma staten.

”Hem” är Tinni Ernsjöö Rappes reportage om hur samhället i dag tar hand om barn som inte kan bo med sina föräldrar. Intervjuerna med Sofia Rapp Johansson är en ingång i ämnet men dominerar inte, andra röster är lika starka.

Nästan 30 000 barn om året är omhändertagna i Sverige, siffran har ökat med de ensamkommande flyktingbarnen. Var fjärde placeras på institution med anställd personal, resten i familjehem.

Den sociala omsorgen av barn och unga är den sektor där privatiseringen gått längst, men också den som är minst granskad. Här finns enorma pengar att tjäna. Ett privat lvu-hem kostar i snitt 1 145 kronor per dygn, ett kommunalt 400. Det finns ingenting som säger att den privata verksamheten håller högre kvalitet; oavsett regi lider hemmen av överbeläggningar och för lite personal. Valfrihetsidén funkar inte heller, eftersom barnen inte har en chans att välja.

Kostnaderna har på kort tid dragits upp rejält på grund av konsultbolagen, ett slags mellanhänder som tar pengar för att förmedla platser och placera ungar.

I det här reportaget får också socialarbetarna röst. De brottas inte bara med svåra människoöden, utan också med stor personalbrist och alldeles för små resurser. För att hålla budget måste de ständigt bryta mot lagen.

Hem skulle tjäna på att ta fram även de goda exemplen. Många barn far fruktansvärt illa – alla kan inte som Sofia Rapp Johansson berätta om sina erfarenheter – men många räddas också. Det ligger i mediedramaturgins logik att vi bara får höra om fall som dödsmisshandlade Yara, pojken som brottades ner av en säkerhetsvakt och den fastspända flickan ”Nora”. Av en bok kan man begära lite mer.

Marit Paulsen, som var gäst i Min sanning häromkvällen, kan inte vara den enda som vägrar svara på frågan om vilka i barnaskaran som är biologiska. Hon har öppnat sitt hem för andra ungar i en akt av ”solidaritet och skyldighet”. Det kan hon inte vara ensam om.

Trots invändningen har Tinni Ernsjöö Rappe tyvärr skrivit en alldeles nödvändig bok om barn som en handelsvara.

ARTIKELN HANDLAR OM