En fängslande idyll utan undertext

Ulla-Maria Anderssons återgivning av ett liv i ”Kära Hinseberg” behöver en motström

Ulla-Maria Andersson (född 1956).
BOKRECENSIONER

På Kriminalvårdens hemsida läser jag på om vad besökarna får ta med sig till Hinseberg. Utan några restriktioner får man medtaga ett visst antal fotografier, tidningar, böcker, cd-skivor, vykort, frimärken samt lotter.

Tiden står uppenbarligen stilla inom kriminalvården där fotografierna finns på papper och där man lyssnar på cd-skivor och skickar riktiga vykort.

På det sättet känns Ulla-Maria Anderssons nya roman Kära Hinseberg som en tidlös skildring. Året är 1977, Katta stjäl bilbandspelare och hon är stolt. Stolt över att dra ihop till sin egen dagsdos tjack utan att behöva sälja sin kropp, stolt över sin lägenhet även om hon saknar nyckel och måste gå in via balkongen, stolt över sin missbrukande pojkvän som med jämna mellanrum vilar upp sig hos sin fru.

Kära Hinseberg är en direkt fortsättning på Anderssons självlysande debut Du skulle sagt som det var. Lilla Katrine har vuxit upp, kallar sig Katta och kvinnoanstalten Hinseberg är hennes andra hem.

Ulla-Maria Andersson har ett lyhört och musikaliskt språk och en vidunderlig förmåga att gestalta en människas inre värld. Men allt som i debuten var gåtfullt, skrämmande och krypande formlöst ligger i Kära Hinseberg avslöjat och nertaget till vardagliga proportioner. Mamman är inte längre monstruös, bara djupt skadad och ömkansvärd. Utsattheten är inte längre bottenlös. Hoppet spirar, om än svagt.

Debutromanens gotiska mörker är i uppföljaren ersatt med märkligt skimrande ljus och även om smärtan fortfarande bultar i Kattas utmattade kropp är hennes styrka på väg att vakna. Det är en gripande läsning.

Trots sitt tunga ämne är Kära Hinseberg förvånansvärt idyllisk. Gång på gång under läsningen häpnar jag över sjuttiotalets milda anda. Kriminalvården känns härligt lantlig och rymningsvänlig, alla kan få en lägenhet om det verkligen kniper och det finns i alla fall komvux. Jag tänker på Rouzbeh Masarrat Agahs skoningslösa fängelseskildring FTL där vår samtid helt saknar nåd.

Ulla-Maria Anderssons begåvning är odisputabel och hon kan mycket väl vara vår nya Elsie Johansson. Men jag vill i så fall ha mer. Illusoriskt verklighetstrogen återgivning av ett liv behöver en motström, en undertext. Då och då bryter den sig in i Kära Hinseberg och slår sönder sjuttiotalsinredningen. Men så upphör alla motsättningar och en gammal sanning visar sig ändå vara äldst. Som ett vykort med ett riktigt frimärke på.