Veritabel häxbrygd av Jeanette Winterson

Skymningsporten mäktig roman om 1600-talets tro på det övernaturliga

Jeanette Winterson, född 1959, debuterade 1985 med den självbiografiska ”Det finns annan frukt än apelsiner”. ”Skymningsporten”, som nu utkommer på svenska, är hennes 22:a bok. Foto: DAVID LEVENE
BOKRECENSIONER

Den första häxprocess som dokumenterades i England var målet mot häxorna i Lancaster 1612.

Samtliga misstänkta avrättades.

Men rapporten The Wonderfull Discoverie of Witches in the Countie of Lancashire som skrevs samma år av fredsdomaren Thomas Potts finns kvar, liksom platserna där dramat ­utspelade sig – Lancaster Castle och Pendle Hill.

Jag skulle gissa att de nog kan vänta sig en hel del litterär turism ­efter Jeanette Wintersons senaste bok.

Skymningsporten är nämligen en allt igenom fängslande berättelse om de häxanklagade och om en tid besatt av trolldom och intresse för det övernaturliga. Under den protestantiske Jacob I var England dess­utom på ständig jakt efter kättare och katoliker.

En veritabel häxbrygd, och Winterson är den som vet att odla de realistiskt sinnliga och kusligt makabra detaljerna. Den historiska Alice Nutters person har hon byggt ut till en hjältinneroll. En rik dam som tjänat sin egen förmögenhet på att utveckla och sälja färgämnen i London och som håller sig ung genom att smörja sig med ett elixir.

Alice kommer ridande i sin ­magentafärgade dräkt på sin ponny och har en falk som landar på hennes arm. En kvinna med makt, i kontakt med vetenskap och magi, anklagad tillsammans med det andra patrasket som häxa?

Winterson låter Alice Nutter glida mellan tid och rum, hon dyker upp hos de fattiga, ser Shakespeares Stormen och talar med författaren om det ockulta och hon följer de råd hon en gång fått av matematikern och mystikern John Dee. Hon har en tidigare kärlekshistoria med den vidunderligt sköna Elizabeth Southern och hon älskar den ur exil återvändande jesuiten Christopher Southworth. Hon överlever tortyr och åderlåtning.

Det är en både underfundig, hemsk och romantisk berättelse där dödskallar och spindlar talar, där rummet tillfälligt upphör att existera och där inget av detta verkar det minsta fånigt eller omöjligt.

Winterson är en mäktig berättare och hennes roman är denna gång kort och uppdelad i välavvägda avsnitt. Om den inte hade varit så omsorgsfullt komponerad hade man kunnat klaga på att den är för kort. Nu återstår bara att läsa boken igen, sammanhangen är många.