Lars Ahlin – inkännande mästaren som försvann

I dag hade förebilden som ingen talar om fyllt 100 år

författarnas författare Lars Ahlin dikterar för hustrun Gunnel 1947. Ahlin har betytt mycket för författare som Birgitta Trotzig, Göran Tunström, Kristina Lugn och Björn Ranelid. Men i samtidsdebatten är arbetarskildraren ständigt förbisedd. Foto: Bo Holst
BOKRECENSIONER

Varför talar man inte om Lars Ahlin?

I takt med de ökade klasskillnaderna har författare som Elsie Johansson, Kjell Johansson eller Susanna Alakoski, poeter som Göran Greider eller Johan Jönson uppmärksammat ett svunnet eller nyskapat Fattigsverige. Recensioner och debatter jämför inte sällan med en Ivar-Lo, Moa Martinson eller Eyvind Johnson.

Men inte med Lars Ahlin.

Beror det på att han inte anses tillhöra arbetarlitteraturen, att han inte skrev det slags realistiska, naturalistiska romaner som i traditionell form berättar om Fattigsverige?

Ahlin skrev inkännande, oerhört kunnigt och med en sällsynt empati om arbetarklassen, om deras kamp om arbete, om havererade familjer, alkoholism, utsatta barn och allt annat som utgjorde vardag för en stor mängd människor långt in på 50-talet. Men han var samtidigt en modernistisk författare, han experimenterade med formen och strävade efter att hans texter skulle engagera och medvetandegöra läsarna. De skulle efter läsningen vilja göra skillnad ute i verkligheten.

Höga ambitioner, således, men Ahlins imponerande verklista av hög litterär rang har haft stor betydelse för många svenska författare. Hans noveller är oftast traditionellt realistiska, medan romanerna har inspirerats av såväl den litterära modernismen, som av religiösa tänkare som Luther, Kirkegaard eller Martin Buber. En smula grovt kan man säga att novellerna håller sig till realismen, medan romanerna är mer experimenterande.

Noveller i urval (red. Lars Andersson) som ges ut med anledning av hundraårsdagen, ger en god bild av Ahlins realistiska skildringar. Här finns klassiker som Kommer hem och är snäll, om den alkoholiserade Sören som kommer hem efter krogen i hopp om att slippa klander från sin hustru. Vi möter precisa skildringar av unga arbetare som gjort flickor med barn och sedan mot sin vilja tvingats lämna dem. Trasiga människor, nästan alltid i grunden goda, men i omständigheter som är dem övermäktiga. Ahlin kunde hämta material från sin egen uppväxt, yngst av sju syskon med en mor som övergav dem, en far som var handelsresande och alkoholist i ett tjugo- och trettiotal i Sundsvall och Stockholm där nöden bland de lägsta ofta var stor.

Den storartade romanen Sjätte munnen (1985), som ges ut som e-bok samtidigt med Noveller i urval och Natt i marknadstältet, använder sig av Ahlins egen uppväxt, liksom novellen Svår natt (i den postumt utgivna samlingen Landsatt per fallskärm) har ekon från barndomen.

Ahlins marxistiska läsning fick honom att inse att individen inte står fri i sina tankar och värderingar i förhållande till samhället. Den officiella värdehierarkin sätter sig i kroppen hos samhällets medborgare, hur de än försöker värja sig. Gestalterna i Ahlins noveller hamnar i djupa kriser och existentiella dilemman på grund av dessa pådyvlade värdeskalor. Läsaren, så lyder Ahlins förhoppning, ska efter läsningen ifrågasätta och vilja korrigera samhällets orättvisa värdeskalor. Konsten lever inte avskild från samhället och dess individer. Den är social och fungerar först när den möter en läsare. Redan 1946 i ett föredrag menar han att konstverket är absolut beroende av den sociala verkligheten. Det är först genom att bli läst som romanen sätts i rörelse. Läsaren blir en medskapare, en konstnärlig medarbetare i vad Ahlin kallade ”de estetiska orterna”.

Orten, det är den sociala och mentala eller intellektuella situationen som läsaren (liksom hans romanfigurer) befinner sig i och kan mötas i. En specifik utgångspunkt utifrån vilken de sociala förändringarna kan påbörjas. Kanske gestaltas Ahlins teorier bäst i romanen Natt i marknadstältet från 1957 som nu återutges med ett efterord av Gunnar D Hansson.

Den har beskrivits som ett modernistiskt montage; läsaren möter en mängd trasiga öden via den trettonårige Zacharias, som likt Markusevangeliets såningsman vandrar kring och strör sina ord i hopp om att bistå människorna i nöd. Utanför Länslasarettet möter han Klara Sällström, som just kommit ut efter ett självmordsförsök. Zacharias lyssnar och ger råd. Han är läsarens ställföreträdare och en författare in spe.

Vid sidan av den i romanen viktiga Klara finns Zacharias far Jerk, dennes syster Paulina med sin man Leopold, som ständigt överger hemmet för att, som det skulle heta i dag, finna sig själv, och en rad andra personer, som Jan-Alf, Glada-Frasse eller Gris-Lasse. Alla lever de mer eller mindre ut hand i mun, kämpar för en värdig tillvaro i ett samhälle som ännu inte vet att fördela tillgångarna rättvist.

Familjen, kärleken och rättvisan är de noder som kriserna utspelas kring. Zacharias bevittnar och försöker hjälpa där han kan, han hamnar obönhörligen i situationer där existensens grundvillkor sätts i spel. Ofta är det barn eller unga tonåringar som får tjäna som det öga världen betraktas genom, kanske för att deras ringa ålder ännu inte är anfrätta av de värdeskalor som det vuxna samhället lever efter. Zacharias möter vi också i två andra av Ahlins romaner, Stora glömskan 1954 och De sotarna! De sotarna! 1990.

Natt i marknadstältet är en överrik roman, den kan i stort läsas som ett panorama av realistiska skildringar, men som alltid hos Ahlin finns utrymme för mer krävande läsarter. Läsaren ska tillföra sitt, och Ahlins kristna tro bildar ofta klangbotten. Förutom Markusevangeliets fjärde kapitel om såningsmannen använder Ahlin ofta en biblisk intertext, men den, liksom språket och stilen, håller sig i bakgrunden samtidigt som den givetvis kan ge nycklar eller fördjupa romanens ärende. Parabler, monologer som är utformade som predikningar och bibelinspirerade liknelser finns ofta inlagda.

Men inget av detta överskuggar blicken för människorna, som alltid skildras med språklig exakthet och stilistisk ömhet.

Språket är precist och översvallande på en gång. Ahlin är en mästare på att låta formuleringarna nåla fast människorna som skildras, låta deras inre uttryckas i beskrivningar av deras yttre, eller det mentala tillståndet fångas i exakta bilder. Utan Ahlin hade författarskapen hos Birgitta Trotzig, Sven Delblanc, Göran Tunström, Kristina Lugn, Björn Ranelid, med många flera, sätt radikalt annorlunda ut.

Finns det då något som har åldrats i Ahlins verk?

Jag kan tänka mig att en och annan suckar över de traditionella könsrollerna, över att kärnfamiljen, som nästan alltid slås sönder av olika skäl, framstår som kärleksidealet hos Ahlin. Men då ska man komma ihåg att det är i mötet mellan människor som de högsta värdena skapas. Ahlin ser kärleken, rent av själva samlaget, som likställt med konstverket: mötet mellan läsaren och romanen. Dessa kärleksmöten är hos Ahlin varken särskilt många eller alltid lyckliga, snarast glimtar av en utopi.

Natt i marknadstältet överlämnar en raserad värdebyggnad åt läsaren. Det är hennes skyldighet att söka reparera denna, utanför romanen, i den verkliga världen.

Vi har med Lars Ahlin ett författarskap som ständigt tar pulsen på världen och med en människokännedom som kan beskrivas med Paulinas ord i romanen: ”Vem sjunger glädjesånger i dödsskuggans dal? Vem gråter i lyckans Arkadien? Älskade, vi gör det, vi människor är sådana att vi gör det.”

Lars Ahlin (1915-1997)

Romaner

Tåbb med manifestet (1943

Min död är min (1945)

Om (1946)

Jungfrun i det gröna (1947)

Egen spis (1948)

Fromma mord (1952)

Kanelbiten (1953)

Stora glömskan (1954)

Kvinna kvinna (1955)

Natt i marknadstältet (1957)

Gilla gång (1958)

Bark och löv (1961)

Hannibal segraren (1982, tillsammans med Gunnel Ahlin)

Sjätte munnen (1985)

Din livsfrukt (1987)

De sotarna! De sotarna! (1990)

Novellsamlingar

Inga ögon väntar mig (1944)

Fångnas glädje (1947)

Huset har ingen filial (1949)

Vaktpojkens eld (1986)

Biografier

Gunnel Ahlin har skrivit en tvådelad biografi över sin man:

Lars Ahlin växer upp (2001)

Nu ska vi ta pulsen på världen! (2005)

I samband med 100-års dagen ger Bonniers ut Tåbb med manifestet i pocket och Fromma mord, Stora glömskan, Sjätte munnen som e-böcker.

ARTIKELN HANDLAR OM