Den absurda förmedlingen

Avslöjande studie om Sveriges mest hatade myndighet

1 av 2
BOKRECENSIONER
Roland Paulsen, forskare. Foto: Jessica Segerberg

Roland Paulsen har som ingen annan svensk forskare vänt och vridit på fenomenet arbete. I Arbetssamhället granskade han ”arbetsideologin” som samhällets grund; i Empty Labor undersökte han några av dess mest dysfunktionella uttryck, från maskning till ofrivillig, plågsam sysslolöshet på jobbet.

Det är därför logiskt att han nu gett sig på själva ikonen för arbetssamhället, tillika Sveriges enligt SCB mest hatade myndighet, Arbetsförmedlingen.

När Ragnar Thoursie, poeten och byråkraten, skildrade AF i Elefantsjukan var det också en skildring av en epok, folkhemmet med sitt framtidshopp men också med sina undangömda skavanker – samhälleliga trådar som i ovanligt hög grad löpte samman just i denna myndighet. Och fortfarande gör så i dag, när dess uppgift blivit att administrera permanent massarbetslöshet.

Upprinnelsen till studien ska ha varit en situation när Roland Paulsen skickades på jobbsökarcenter trots egna energiska försök att förklara att det var meningslöst. Han borde ha insett att just det argumentet torde vara bland de mest hopplösa att använda i en diskussion med arbetsförmedlare – det lär vara en av de invändningar de har hört flest gånger förut.

Det som kallas arbetslinjen har i dag blivit inte bara mer inhumant, utan också mer paradoxalt än någonsin. Om arbete är så välgörande, varför ska människor pressas att arbeta genom sänkta ersättningar? Om AF:s åtgärder är till för de arbetslösas egen skull, varför är det inte frivilligt att delta i dem? Är arbetslöshet egentligen den enskildes eller samhällets ansvar? När så många människor längtar efter mer fritid, varför inriktas politiken envist på att ”skapa jobb”?

Det är vad Paulsens deltagande observation och intervjuer på ett AF-kontor blottlägger. Aldrig framträder motsägelser tydligare än när de ska försöka samsas i ett och samma medvetande, dessutom ett som behövt tänka på dem 40 timmar varje vecka.

De underförstådda antaganden som den nya arbetslinjen förutsätter – att arbetslösa är passiviserade och ute efter bidrag – möter vi här ibland mer uttalade, exempelvis hos en föga humanistiskt sinnad psykolog som beskriver sina ”lågbegåvade” klienter.

Men mer typisk för personerna som framträder är arbetsförmedlaren som kan råda sina kollegor att ”gå in på toa och kräkas i vasken när vi blir upprörda” för att sedan stå lugn och myndig framför en grupp arbetslösa och förklara att arbetssökande är en heltidssysselsättning. Som många andra uppvisar han en fascinerande blandning av cynism och positivt tänkande, lätt absurd för en utomstående men samtidigt begriplig som överlevnadsstrategi.

Arbetsförmedlarnas egna uppgifter är i sig själva i dag till stora delar exempel på vad David Graeber, en annan arbetskritisk akademiker med flera paralleller till Paulsen, kallat ”bullshit jobs”. Uppgifter ska registreras, åtgärder anvisas och rapporter krävas in också när det är tveksamt om egentligen någon i systemet inbillar sig att det finns en mening med det. Arbetsförmedlarna reagerar ibland genom att skratta trött, ibland genom att lyckas intala sig att de trots allt gör nytta.

Två högdjur finns intervjuade i boken: Sven-Otto Littorin och Angeles Bermudez-Svanqvist. Den förre håller en ganska friserat sympatisk fasad, men den senare är på sitt sätt öppenhjärtig. Med samma energi och svada förklarar hon omöjligheten i att nå full sysselsättning med tio gånger så många arbetslösa som lediga jobb, som hon senare hävdar att Fas 3-deltagare kan vara ”jättepsykiskt sjuka”. Det är porträttet av en människa som saknar övertygelser och inte ens verkar medveten om det själv. En idealisk chef för en myndighet som går runt på illusioner, åtminstone tills hon gick några steg för långt och trampade på för många tår i byråkratin.

Om Paulsen tidigare studerat olydnad, i form av maskning och flykt från arbetet, har han här i stället inriktat sig på lydnaden, människans anpassning till makten. Kanske är det en av de angelägnaste frågorna att förstå i dag: varför vi fortsätter anpassa oss och fylla vår funktion, göra vårt jobb, också i ett system som framstår som absurt.

FAKTA

SOCIOLOGI

Vi bara lyder

Roland Paulsen

Atlas

ARTIKELN HANDLAR OM