Därför kan IS inte stoppas

Terrorrörelsen drivs av proffs och högteknologi – inte av religiös fanatism

Mördande propaganda Bild från en video som nyligen släppts av Islamiska staten sägs visa hur en grupp kristna fångar avrättas. Boken ”Islamiska staten” krossar flera myter om den fruktade terrororganisationen. Foto: AP
BOKRECENSIONER
IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadi uppges vara svårt skadad. Men det lär inte stoppa organisationens framfart. Foto: AP

Islamiska statens högste ledare, den självutnämnde kalifen Abu Bakr al-Baghdadi, kan vara allvarligt skadad rapporterade The Guardian i förrgår. Han ska ha fallit offer för ett amerikanskt bombangrepp i mars.

Innebär det slutet för IS? Kan det jämföras med när USA dödade bin Ladin och slutligen förnedrade al-Qaida?

Troligen inte.

IS har inte upprepat samma misstag som sina terroristiska föregångare. Tvärtom. De har lärt sig av terrorhistorien och förfinat sin mordiska verksamhet till något världen tidigare inte har skådat. En kalif hit eller dit torde inte göra någon större skillnad för organisationen som prioriterar infrastruktur före fatwor.

Troligare är att en framtida Margot Wallström en vacker dag kommer att erkänna Islamiska staten som en självständig nation. Att hon under stort rabalder och högljudda protester skakar hand med framtidens Abu Bakr al-Baghdadi i ett försök att skapa en lösning på de våldsamma konflikterna i gränslandet mellan Syrien och Irak.

I alla fall om man ska tro den italienska journalisten och terrorexperten Loretta Napoleoni. Enligt henne är nämligen djärv diplomati den enda möjliga vägen om man vill stävja den fruktade terror­statens framväxt.

För att stämma lite i bäcken: Personligen skulle jag av just diplomatiska skäl akta mig för att dra en parallell mellan IS och Palestina på det här viset, men det gör däremot Napoleoni flera gånger i sin högoktaniga bok Islamiska staten, som nu kommit på svenska. Hon drar även paralleller till den tidiga sionismen. Och till Nazityskland. Hon drar paralleller till allt som kan förklara det hon anser vara den bisarra terrorstatens innersta väsen.

En av hennes största poänger är nämligen att Islamiska statens främsta mål är att grunda en nation. En modern, fungerande nation, som kan driva in skatt, vaccinera mot polio och bygga socialkontor. Visserligen en diktaturstat framtvingad med folkmord – men ändå. Förstår man det så förstår man också den oerhörda attraktionskraft IS utövar på unga rebeller i väst som frivilligt ansluter till kampen trots att de aldrig sett ett gevär. Drömmen om en fristad från hat mot islam och korrupta arabiska ledare är stark.

Terrorexperten Loretta Napoleoni jämför IS med Palestina och Nazityskland.

Napoleoni gör sitt bästa för att skingra de mediala myter som omger IS, varav de flesta faktiskt har skapats av dem själva. Islamiska staten är ett högteknologiskt ideologiföretag skött av välutbildade proffs som förser den nyhetsknarkande omvärlden med propaganda i realtid.

Den som vill kritisera skulle kunna invända att hon samtidigt relativiserar IS grymheter när hon påpekar att halshuggningar, fotbollspelande med avhuggna huvuden och massvåldtäkter egentligen inte är något unikt. Men till skillnad från de övergrepp som begicks på Balkan och i Rwanda så blev de inte världsnyheter genom att filmas och läggas ut på nätet inom några timmar.

Än så länge är IS bara en ”skalstat”. Precis som PLO har IS byggt upp sin ekonomi innan de har någon som helst politisk legitimitet. Men ekonomin är redan osannolikt god. Smuggelverksamhet (bland annat med olja), affärer med lokala klaner, handel och rena stölder har snabbt gjort IS oberoende av sina tidigare sponsorer Kuwait, Qatar och Saudiarabien. Den självständiga ekonomin motverkar korruption och skapar lojalitet hos både soldater och civilbefolkning som slipper brandskattas för att finansiera kriget.

Napoleonis förklaringar till hur denna terrornation kunde födas på bara några år är sorglig läsning. De handlar om den arabiska vårens haveri under al-Assads och al-Malikis brutala regimer. Västs ointresse för Syriens sammanbrott och underrättelsetjänster som litade mer på vad de såg på Facebook och Instagram än vad som rapporterades från marken. 

Ett av de största misstagen var när Colin Powell under förberedelserna till Irakkriget utnämnde Abu Musab al-Zarqawi till USA:s ärkefiende och sponsorerna plötsligt ställde sig på kö för att finansiera den tidigare helt okände terrorledaren. Grunden för IS var lagd.

Hon hittar däremot få förklaringar i religionen.

Napoleoni redogör visserligen noggrant för den form av salafism IS bekänner sig till, begreppet jihads politiska utveckling och de religiösa myter IS använder i sin propaganda. Men fanatism räcker inte som förklaring.

”Det är närmast ofattbart att väst tror att det här är ett religionskrig”, utbrister hon.

IS drivkrafter är politiska, menar Napoleoni. Alla krig är politiska.

Inte ens folkmorden och folkfördrivningarna har egentligen något med salafismen att göra. De får IS att framstå som grymma och oövervinnerliga, frigör krigsbyten och minskar risken för sekterism. De skapar till och med inkomster. IS driver in en skatt för kätteri (jizyah) som shiiter tvingas betala för att få fri lejd från mördarmaskinen.

Napoleoni beskriver IS ledarskap som oerhört pragmatiskt, flexibelt och cyniskt. Här finns inget av dogmatismen som präglade talibanerna och al-Qaida. Där talibanerna tog avstånd från all västerländsk modernitet så omfamnar IS samtidens kommunikationsverktyg med stor framgång. På så sätt har IS lustigt nog återvänt till den ursprungliga salafismens värderingar. När den grundades på 1800-talet hyste den nämligen stor beundran för moderniseringen i väst.

Så hur bekämpar man då denna hypermoderna terrorarmé? Västvärlden verkar ha svårt att nå politisk enighet kring vad som måste göras.

Högern verkar i stor utsträckning ha fallit för IS propaganda. De tolkar den nya islamistiska staten som en i huvudsak religiöst motiverad sekt (Napoleonis bok ges föga förvånande ut på det ateistiska bokförlaget Fri tanke). Deras bästa lösningar är att bomba och återkolonialisera hela området.

Vänstern har famlat efter svar, fångad mellan sin kamp mot alla som använder IS för att demonisera europeiska muslimer och besvikelsen över att den arabiska vårens löften om demokrati är helt trampade i smutsen.

I det nya numret av den gamla anarkistiska tidskriften Brand görs ett försök att tolka IS som en genuint fascistisk rörelse. Det har onekligen ett visst förklaringsvärde. Folkmorden, den etniska nationalismen, den karismatiske, mystiske ledaren, avståndstagandet från västvärldens dekadenta kapitalism och moralupplösande socialism, kriget mot korruptionen kombinerat med brutal våldsdyrkan ser onekligen ut som en fascism Joseph Goebbels skulle vara stolt över.

Och det är en tolkning som kanske kan mobilisera vänstern till att aktivt bekämpa IS, men det räcker inte på långa vägar för att utarbeta en strategi för fred. Den nazityska fascismen stoppades med miljoner dödsoffer på slagfältet. Den europeiska nyfascismen bekämpas bäst med välfärdspolitik, men vad lär det oss om hur folkmorden i det söndertrasade Syrien ska stoppas?

Kanske bör vi lyssna på Napoleonis försiktiga funderingar om att det minst dåliga alternativet är att försöka närma sig staten på diplomatisk väg. Alternativen är i alla fall usla. Bomba eller fortsätta utkämpa ”krig via ombud” – alltså finansiera andra militanta grupper som i slutändan kanske också vänder sig mot lokalbefolkningen. Exakt den typ av strategi som gjorde att IS kunde växa sig starka från första början. Eller för den delen talibanerna.

Häromdagen tog IS på sig sin första självmordsattack i Afghanistan. Enligt vissa bedömare är det ett tecken på att även talibanerna börjar gå över till rörelsen som kommer att gå till historien som de som förnyade terrorismen.

FAKTA

TERRORISM

Islamiska staten

Loretta Napoleoni

övers Karin Andrae

Fri tanke förlag

ARTIKELN HANDLAR OM