Nobelpriskandidaten som inte intresserar sig för det subtila

Milan Kundera står och stampar

Milan Kundera, född 1929, blev fransk medborgare 1981 och är bosatt i Paris.
BOKRECENSIONER
Michail Kalinin

Milan Kundera är en ständig Nobelpriskandidat. Hans rykte som tjeckisk dissident på 60-talet hänger kvar och har växt ut till bilden av en föredömlig europeisk intellektuell av den sort som en gång kallades för postmodern. Men hur står det till med hans texter nuförtiden? Jag blir lite tvivlande när jag läser den lilla essäromanen Obetydlighetens högtid.

Hans figurer är streckgubbar. Jag kan inte skilja dem åt, vet inte hur gamla de är, inte hur de känner varann. Deras kvinnor är än mer skugglika, och textens kvinnosyn borde läggas i en än djupare skugga. Dessa män drar poänglösa men ibland lustiga historier för varann, anekdoter av en typ som en gång gjorde Kundera världsberömd men som numera tillhör den litterära tomgångskörningen.

Som historien om Kalinin, ordföranden i Högsta Sovjets presidium, som ständigt måste lämna talarstolen för att hans prostata gör honom pinknödig. Denne man fick i sin gudomliga litenhet ge nytt namn åt Immanuel Kants stad Königsberg efter andra världskriget. Detta är en av obetydligheterna som Kundera lyfter fram, en nertagning av både Stalin och Kant, en omvandling av historien till dåligt skämt.

Vad finns kvar att göra när den verkliga världen visat sin fnissiga futtighet? Man tar ett glas vin, man går på cocktailparty. Och en stor del av den lilla boken upptas av ett sådant.

En servitör på festen kallas för Caliban efter vilden i Shakespeares Stormen, den enda roll mannen haft som skådespelare. Han gjorde en rytande vilde med brunkräm i ansiktet som teaterkonventionen föreskrev. Jag har sett helt andra versioner av Stormen, tolkningar som varit medvetna om de koloniala klichéerna. Men såna subtiliteter intresserar inte Kundera.

Denne Caliban låtsas tala pakistanska, ett språk som knappast finns. Pakistans officiella språk är urdu och engelska. För den som betraktar världen från metropolen Paris och dess intellektuella jetset kanske inte såna detaljer är viktiga, men andra kan uppfatta det som arrogans. Det finns ett lite obehagligt lättsinne inför den reellt existerande världen hos Kundera. Det kanske alltid har funnits där, men i och med att hans omgivning förändras blir det allt tydligare.

I slutscenen dyker Stalin och Kalinin upp I Luxembourgträdgården. Kalinin har nyss pinkat bakom en drottningstaty. Folket jublar. De avlägsnar sig sedan i en liten kalesch. Jaha. Jag kan inte på allvar bli intresserad eller road av såna lättviktigheter.

FAKTA

Roman

Obetydlighetens högtid

Milan Kundera

Övers. Anna Petronella ­Foultier

Albert Bonniers