Skrivande på liv och död

Viktoria Jäderling läser en nobelpriskandidat som låter litteraturen ha ordet

Foto: Dan Wesker
Peter Esterházy, född 1950, brukar nämnas bland Nobelpriskandidaterna.
BOKRECENSIONER

Två små bröder försöker i femtiotalets Ungern förstå sig på storheter som Gud och Kooperativet. Familjen har fråntagits pengar och privilegier och enrollerats bland folkets fiender långt från maktens centrum, mitt ute i bondeland där de tvingas till kroppsarbete.

Men tvingas är förstås inte ett ord som Péter Esterházy tar till när han låter den äldre brodern skriva om Markusevangeliet, full av absurd humor och burdusa motsägelser, men också sorg.

”Fiasko eller triumf? Det var bara tiden som gick. Den fylldes, men den gick inte.”

Och det enda som finns är berättelsen. Det som står skrivet. Är det Gud eller Esterházy som säger det? Kanske är litteraturen själv en sorts bön? I så fall inför en dövstum Gud. Men resultatet är inte iskyla och nihilism. Världen är inte dövstum, även om den ofta är dum.

Den yngre brodern, berättarjaget, prövar ord som ”snällt” och ”elakt”, ”ingen” och ”allting”. Vid närskådning är de komplicerade eller helt omöjliga att föreställa sig, men han fortsätter att utforska, i verkligheten och i den egna fritt fallande fantasin. Hans nyfikenhet på livet och orden är smittande allvarsam och djupt fnissframkallande.

Den yngre brodern både för ordet – blasfemiskt, ibland som Jesusbarnet själv, ibland som den golgatavandrande vuxne Jesus, ibland bara som en jollrande gosse som är utlämnad till omvärldens vård och våld – och han vägrar föra ordet. Då får vi följa hans inre röst:

”Jag betraktade min stumhet som ett språk. Som det riktiga språket.”

Kanske är valet att tala eller inte tala, den enda hägrande friheten i människornas värld. Den ungerska polisen – vaktare av folkdemokratins ordning – är både löjeväckande och skrämmande när de säger till pojkarnas far: ”Ni är fri att göra som ni blir tillsagd /… / Ni är fri att skita på er!”

Men ordet ”ungersk” är roligt, liksom ordet för folkets fiende: bourgeo-oijer. Att stjäla är roligt. Bröderna tar in allt detta. Här finns verkliga saker som stinker (dasset, faderns supar och kräkningar) och overkliga saker, som att farmor, eller till och med barn faktiskt kan dö. Alldeles förutan polisen eller Gud.

Blir saker verkligare när man utsäger dem? undrar den lille pojken. Och vem eller vad är det egentligen som talar? Det är ju broderns penna och anteckningsbok.

Litteraturen själv, skulle Péter Esterházy kanske besvara frågan då han flätar in citat från en mängd litterära valfränder i Markusevangeliet: Wittgenstein, Simone Weil, Imre Kertész, och en radda poeter, filosofer och skådespelare som räknas upp i slutet av boken. Med sidhänvisningar och förbluffande prestigelösa motiveringar, som om han inte riktigt klarar av att avsluta den, den egna versionen av andras texter, som om det rörde sig om riktig kärlek. Ett skrivande på liv och död, och ändå så lätt att ta emot för läsaren. Det känns ofta så i den här makalöst fina boken, känsligt översatt av Ildikó Márky och Gunnar D Hansson.

Så länge han skriver – det vill säga ber – så lever (och tror) han. Det låter som en bön: ”Smärtsamt, hårt och med smärta tryckte jag min penna. Min brors penna, min brors häfte, men nu var båda mina. Sak samma vems, penna, häfte, bara det gick att skriva och om bara skriften togs emot.”

FAKTA

ROMAN

Markusversionen

Péter Esterházy

Övers. Ildikó Márky

och Gunnar D Hansson

Weyler förlag