När vi två blir en

Tiina Rosenberg om tre ord vi älskar höra – och vad kärlekens mirakel gör med oss

Foto: THINKSTOCK
BOKRECENSIONER
Foto: LARS SILTBERG
Anders Johansson, författare och litteraturvetare, har skrivit två böcker om kärlek och manlig sårbarhet.

Hur kommer det sig att det minst originella vi kan säga till varandra fortfarande är just det som vi helst vill höra? Litteraturvetaren Anders Johansson citerar i sin nya bok Kärleksförklaring: Subjektiveringens dialektik Jeanette Winterson som skriver att ”du var inte den första som sa det och inte jag heller, och ändå är det så att när du säger det och när jag säger det så talar vi likt grottmänniskor som har hittat tre ord och dyrkar dem”.

Vad gäller grottmänniskor hävdar läkaren Emilia Vuorisalmi att kärlekens begynnelsestadium förälskelsen är en kemisk process som sker oavsett om vi så önskar eller inte. Det av många efterlängtade lyckoruset är en blandning av dopaminer, serotonin, oxytociner, endorfiner och noradrelin. Vi väljer inte en kärlekspartner, det gör personkemin åt oss. Förälskelsen varar från tolv till arton månader och slutar antingen i varaktig kärlek eller i förlust av densamma.

Är det då bara slumpen som gör att vi älskar en och inte en annan? Sociologen Franceso Alberoni beskriver förälskelsen som det extraordinära tillstånd som känns som en överraskning utan att riktigt vara det.

Visst handlar förälskelsen också om tillfälligheter, såsom livet i stort. Freud påpekar dock att slumpen inte existerar. Omedvetna processer gör oss mer eller mindre mottagliga för olika händelser.

Enligt Alberoni består förälskelsens dramaturgi i att finna, förlora och återfinna, en struktur som alla vänner av kärleksfilmer och andra romantiska berättelser väl känner igen. Alberoni menar att förälskelsen är ett mirakel där en individ får ett värde genom att bara vara den hen är. Att någon ser just dig och ingen annan.

Johansson analyserar med exempel från skönlitteratur och kritisk teori förälskelsens transfigurationsprocess som en viktig del av den västerländska individualismen. Det rör sig om en språklig process där den performativa talakten ”jag älskar dig” är den mest genomgripande förändringen i en människas liv.

Kärleksförklaringen hör förälskelsen till. Det innebär att få bli mittpunkt i någon annans liv. Den mer varaktiga kärleken med matlagning, städning, dagisavhämtningar, jobbstress och fredagsmys kommer senare.

I förälskelsen uppenbarar sig livets utopiska potential och den förhöjda livskänslan. Alberoni hänvisar till den japanska buddhismens uttryck nin och ten för att beteckna de olika formerna av lyckligt liv. Nin är vardagens lugna och fridfulla värld, ten sinnesrörelsernas och kärlekens extraordinära ögonblick. Nin innebär glädje, men en ten-dag är värd tusen eller tiotusen år.

Det är fascinerande att läsa Johanssons Kärleksförklaring parallellt med hans andra studie Självskrivna män. De hör ihop, men är ändå skrivna som två separata böcker.

Efter läsningen står det klart varför det blev två olika berättelser. Om förälskelsen, som Alberoni och andra hävdar, är intimt förbunden med den västerländska individualismen, innebär kärleken ett steg in i en ny gemenskap, ett nytt kollektiv. Att säga ”jag älskar dig” är att skapa ett vi ur ett jag och ett du. Eller som Erich Fromm formulerar det: ”I kärleken inträffar paradoxen att två varelser blir en och ändå förblir två.” Johansson menar att denna idé om en förening eller sammansmältning är en röd tråd som löper genom kärlekens västerländska idéhistoria, från antiken till vår egen tid.

I de manliga självbiografierna är det inte sammansmältningen utan individuella processer som står i fokus. Johansson frågar vad denna omättliga efterfrågan på manliga författares ändlösa berättelser om sig själva innebär.

Genom analyser av verk av P O Enquist, Eric Ericson, Yahya Hassan, Zlatan Ibrahimovic/David Lagercrantz, Johan Jönson, Martin Kellerman, Karl Ove Knausgård och Lars Norén upptäcker Johansson subjektets kris.

Det rör sig om en önskan att ha handlingskraftiga, självskapande och fria individer, men det är ett tufft jobb eftersom subjektet är ett görande som aldrig helt och hållet tillhör subjektet självt. Subjektet är något som uppstår genom att makten böjs, ordningen veckas på ett nytt sätt.

Det hände till exempel under antiken – Deleuze menar att grekerna uppfann subjektet – då den frie mannen lösgjordes från de rådande maktordningarna: staden, familjen, domstolen, och idrotten, för att nämna några exempel.

Johansson vill förstå vår tid och det gör han. Efter alla år av överdriven nyliberal individualism finns det tecken på att kärlek och empati åter börjat intressera forskare. Johansson konstaterar avslutningsvis att samtidigt som tron på den enskildes frihet är starkare än någonsin, har den subjektiva egenarten sällan varit så konturlös.

Kärleken däremot är den punkt där livets styrande makter får sin mest konkreta form, skriver Georg Lukács. När orden ”jag älskar dig” uttalas och bejakas frigörs två ”jag” ur fångenskap och den rådande individualismen. Kärleksförklaringen innebär att jag ger upp mig själv, låter mig vändas ut och in, med följd att gränsen mellan subjekt och objekt upplöses. Det älskar.

Johansson menar att vara ett älskande subjekt innebär snarare att vara ett subjekt i förmodern bemärkelse: ämne för en verkande kraft, subjekt under något överordnat. Ja, faktum är att kärleken förutsätter individens förstörelse.

Johansson har skrivit två kloka och läsvärda böcker om såväl kärlek som manlig självförståelse och sårbarhet. Jag råkade under läsningen få syn på konstnären Jürgen Tellers verk med texten ”Auch Männer brauchen Liebe” (även män behöver kärlek). Kärleken kräver ömsesidighet och om man är upptagen med helt andra projekt blir det inget.

Som Johansson påpekar är litteraturen alltid klokare än sina kritiker, men också klokare än sina författare. Så är det också med kärlek. Kärleken är nog klokare än de älskande. Kärleken är som Askungens suck: ”Nåja, vad är väl en bal på slottet … den kan vara dötrist och långtråkig och alldeles … alldeles underbar.”

Tiina Rosenberg

Anders Johansson är medarbetare på Aftonbladet Kultur, därför recenseras böckerna av Tiina Rosenberg, professor i teatervetenskap vid Stockholms universitet.

Foto: PERNILLA WAHLMAN
Tiina Rosenberg.
FAKTA

ESSÄ

Kärleksförklaring – Subjektiveringens dialektik

Självskrivna män – Subjektiveringens dialektik

Anders Johansson

Glänta