Symboler på liv och död

Ulrika Stahre om dekadenta noveller för vår tid

femme fatale Pauline Tarn (1877–1909) skrev storslaget om längtan efter död och frihet under pseudonymen Renée Vivien. Tarn som levde öppet som homosexuell dog ung i sviterna av anorexia och drogmissbruk.
BOKRECENSIONER
Natalie Clifford Barney, författare och Viviens/Tarns partner.

Denna höst har två större konstinstitutioner dragit fram sitt symbolistiska måleri: Waldemarsudde visar en grupputställning, Göteborgs konstmuseum har lyft fram Olof Sager Nelson (1868–1896) från den relativa glömskan.

Sager Nelson var bosatt i Paris några år i slutet av 1890-talet, ådrog sig tbc och dog i Algeriet. Verken från hans hand är ganska få men pregnanta. Hans bidrag till den symbolistiska konsten är lika dekadent som romantisk, lika vibrerande hallucinatorisk som spritsigt jugendaktig.

Sager Nelsons förtidiga död, i just tbc – den känsliga själens sjukdom par préférence – gör honom till just en sådan symbolistisk konstnär som det går att väva drömmar kring.

Symbolismen, med sin dödslängtan, sin sekelslutspessimism och sin storslagenhet, passar kanske vår tid. När meningen, verkets innebörd, ligger fördolt och bara kan nås av den som känner ungefär lika. När det finns en längtan tillbaka till tider av skönhet, innan det brutala, fula, modernistiska och totalitära 1900-talet tog över och krossade allt.

Det är lätt att romantisera det förflutna och allra lättast just åren kring sekelskiftet 1900: livet började bli bekvämt åtminstone för några, det finns en samhällsklass, borgarna, som vi kanske känner igen oss i och vissa av idealen är tilltalande. Andra naturligtvis inte: antisemitism, kvinnoförakt, stora klasskillnader.

Men i symbolismens universum problematiseras sällan detta. Könsrollerna har börjat krackelera, femme fatalens entré betyder att en annan kvinna är möjlig, om än avskydd av vissa. Författaren Pauline Tarn (1877–1909), som skrev under pseudonymen Renée Vivien, var en av dem som levde ett kort, men ändå (i historiens backspegel) framåtblickande liv.

Tarn växte upp i Paris och tillbringade några av barndomsåren i London innan hon återvände till den stad hon rotade sitt korta liv i. Hon träffar redan som tjugoåring den amerikanska arvtagerskan och författaren Natalie Clifford Barney och de blir ett tjusigt par på den litterära parnassen.

Långt senare, efter Tarns död, är Natalie Barney den som står i centrum för den amerikanska expat-kulturkretsen i Paris. Hon håller sina salonger i sextio år och avlider först 1972, vid 95 års ålder. Då har Pauline Tarn för länge sedan gått bort, bara lite över trettio år gammal, så utsliten och avmagrad att hon i slutet av sitt liv gick med käpp. Anorexi och olika sorters missbruk hindrade henne inte från livet – hon både skrev, reste och inledde kärleksaffärer.

Att Barney och Pauline Tarn levde öppet som lesbiskt par var unikt för tiden. Men de arbetade också under en kort men intensiv period med att återknyta till en tänkt förhistoria: de inspirerades av Sapho, lärde sig grekiska för att kunna läsa hennes poesi i original. De drömde till och med om att starta en skrivarskola på Lesbos.

Pseudonymen Renée Vivien står för en pånyttfödelse, både för- och efternamn har med liv att göra, men både författarens liv och hennes verk kretsar mer kring döden än kring livet. Damen med vargen, den första samlingen texter som översatts till svenska, består av 17 korta prosastycken, förnämligt omfamnade av ett inledande förord och efterföljande fördjupande kommentarer.

Texterna är fulla av allusioner till både tidigkristen och antik grekisk myt. Som till exempel novellen ”Vastis slöja”, som utspelar sig i gammaltestamentligt sammanhang i kung Ahasveros palats (nu identifierad som perserkungen Xerxes).

Temat är frihetslängtan, ett tema som helt sömlöst både i denna och andra noveller går över i en längtan till eller snarare ett accepterande av döden. Den yttersta friheten: att inte finnas alls.

Men strax under ytan, under detta monumentala frihets- och dödstema, ligger det en oväntat humoristisk ton. Prosastyckena, ibland så korta som två-tre sidor, fylls av drastiska vändningar, brutala, på gränsen till parodiska händelser. Man vill sjunka in i den explosiva lilla sagan om ödlekvinnan, där solens hårda strålar hela tiden ligger runt ett svettigt möte som är alltför sexuellt för huvudpersonens smak.

Sex och död var symbolisternas absoluta favoritkombination, en sorts skuldmedvetenhet just när en äldre moral sakta håller på att förändras. Hos Renée Vivien är det tydligt att hon är verksam i en intelligent brytningstid: bildningen spelar roll, samtidigt som livet åtminstone för några, går att smida självständigt.

Att många nu drömmer sig tillbaka till symbolismens välskrivna och välskulpterade (o)lyckorike, är därför helt begripligt. På avstånd är döden så bitterljuvt vacker.

FAKTA

NOVELLER

» Damen med vargen

Renée Vivien

Övers. och förord: Hillevi Hellberg

Alastor press