Magisk realism på tomgång

Elise Karlsson om ”Jesusalem” – inte Mia Coutos bästa roman

Foto: TT
Mia Couto (född 1955).
BOKRECENSIONER

Den moçambikiske författaren Mia Couto är i Sverige kanske mest omtalad för att ha varit nära vän med Henning Mankell. Det är synd att hans rykte stannar där, för Coutos storartade författarskap förtjänar en egen bred läsekrets i Sverige. Han är inte bara en av sitt hemlands största författare, utan också internationellt erkänd och var en av de nominerade till 2015-års internationella Man Booker-pris.

Hans senast översätta roman till svenska, Jesusalem, kommer nog dessvärre inte att vara den bok som gör honom stor i Sverige. Även om den är skriven på en utsökt prosa – tolkad till svenska av Irene Anderberg – och genom sin magiska realism knyter samman verklighet och verklighetsflykt, så går Coutos berättelse denna gång på tomgång.

Coutos Sjöjungfruns andra fot som kom på svenska 2010, var en magnifik berättelse som sträckte sig över kontinenter och århundraden. Jesusalem begränsar sig till en mycket liten plätt – ett övergivet naturreservat som tas över av excentrikern Silvestre Vitalício och den lilla krets han samlat omkring sig för att etablera det egna landet Jesusalem. Med sig har han ex-militären Zacarias, åsnan Jezibela och sina två söner. Den äldre sonen Ntunzi förhåller sig skeptisk till faderns äventyr, medan den yngre brodern Mwanito är den berättare som för oss närmare en lösning på bokens gåta: Varför har Silvestre valt att överge världen utanför för att bygga Jesusalem?

Mwanitos särskilda talang är tystnaden, genom förmågan att hantera den blir han sin fars favorit. ”I Jesusalem fanns det varken någon stenkyrka eller något kors. Det var i min tystnad som min far hade gjort sig en katedral. Det var där han inväntade Guds återkomst.”

Vad Silvestre försöker fly blir klart först mot bokens slut, men redan från början står det klart att det har att göra med hans hustru, Dordalma. Är det hennes död han försöker glömma, eller är hans hemlighet mörkare än så?

Mwanitos moder blir i boken ett slags representant för världens alla utsatta kvinnor. Det tycks vara särskilt viktigt för Couto denna gång, att skildra kvinnornas utsatthet. Han gör det genom att skriva fram en värld befolkad av enbart män, för att sedan låta en kvinna, portugisiskan Marta, inkräkta på den sköra gemenskapen.

Tyvärr är det just i skildringen av kvinnorna, och relationen mellan dem och männen, som Jesusalem brister. Kvinnoporträtten förblir platta, kvinnornas val obegripliga.

Den som är nyfiken på Mia Coutos författarskap gör bäst i att skaffa Sjöjungfruns andra fot. Eller söka upp Sömngångarland, som utgavs på svenska redan 1995, Coutos poetiska och förfärande skildring av Moçambiques sönderslitande inbördeskrig.

FAKTA

ROMAN

» Jesusalem

Mia Couto

Övers. Irene Anderberg

Leopard förlag