Fa-ha-ha-ha-ha-ha-kiren

Carsten Palmær om Falstaff – poeten som var en skämtare

fakirens födelse I humoresken ”Huru jag blev fakir” (1895) redogör Falstaff för sin upphöjelse till fakir. Tecknad av Albert Engström.
BOKRECENSIONER

Det är skillnad på humor och humor. Inte minst på satir och karnevalisk humor.

Satiren har ett ärende: Den vill dra ner brallorna på makthavarna (inte sällan i syfte att ersätta dessa med andra makthavare).

Den karnevaliska humorn å sin sida vill dra ner brallorna på allt som är sant, vedertaget och heligt, inte för att ersätta det med något annat utan för att ställa alla begrepp på huvudet. Karnevalen är mindre en revolution än en säkerhetsventil. Dess djupare betydelse har utretts i Michail Bachtins fantastiska bok Rabelais och skrattets historia.

I katolska länder brukar karnevalen engagera hela befolkningen runt fettisdagen. I Skandinavien blev den en del av studenternas vårfirande. Då tilläts ljusets riddarvakt att under några dagar släppa sina fosterländska fanor och fördjupa sig i hädelse och fylleri, varefter studenterna – med en smula  huvudvärk – kunde fortsätta att förbereda sig för att tjäna kyrkan, staten eller domstolen.

Medan man av satiren förväntar sig giftighet och elakhet är den karnevaliska humorn för det mesta absurd, godmodig och förströdd. Den har en hel del representanter i Sverige: tecknaren O A, Povel Ramel, Owe Thörnqvist och Hans Alfredson när han är på det humöret. Dess genombrott kom 1894 med två små böcker av Falstaff, fakir, En hvar sin egen professor och En hvar sin egen gentleman.

Bakom pseudonymen dolde sig en författare vid namn Axel Wallengren. Han föddes 1865 i Lund i en välbärgad och skötsam familj, diskuterade rösträtt och folkupplysning hos ”De unga gubbarne” och drack punsch med bohemerna på Café Tua på Akademiska föreningen. I Tua-kotteriet blev Wallengren kompis med vänsterradikala syfilitiska snillen som Emil Kleen och Bengt Lidforss och fick av okänd anledning smeknamnet Fakiren.

Axel Wallengren levde det studentliv som poeten Ola Hansson torrt sammanfattade som ”svineri och pluggeri”. Wallengren avskydde kyrkan, militären och det sexuella pryderiet och ville bli diktare, inspirerad av Heine och Verlaine och skånska förebilder som A U Bååth och tidigare nämnda Hansson.

Fadern skickade Fakiren på en ettårig bildningsresa till bland annat Berlin och Paris. Efter Paris kändes Lund en aning trångt: ”Det finns inga andra afledare för ungdomsglädjen än två stora kloaker: de smutsiga krogarna och de gamla fnasken”, skrev han till en vän.

Axel Wallengren debuterade som poet 1892 med samlingen Bohème och idyll. Hans sista bok Mannen med två hufvuden från 1895 har fått låna sitt  namn åt Carlhåkan Larséns spränglärda och välskrivna biografi. 

Som poet var Wallengren sympatisk och medelmåttig:

”uti Magdalenors

stora, skumma ögon

glänser allra innerst

något underbart”

Som humorist var han nyskapande och  brutal:

”Låtom oss ofördröjligen byta plats, så drager det icke på mig. – Åh, ni kan nog tåla litet drag, bästa fröken! – Jag tycker icke alls om invändningar! – Denna äggkaka påminner mig om en gammal folkvisa. – Varför?! Helt naturligt därför att den är så vacker! – Något mer av denna sillsallad, bästa fröken? – Ni äter som en varg, bästa fröken. – Varför skulle jag vara artig mot er? Jag vet ju ännu icke om ni älskar mig. – Behagar ni något litet konfekt till kålen? – Denna köttbulle luktar bättre än mången ros. – Tillåter ni att jag dricker litet till ur er vinflaska?”

Skämtaren gjorde succé, diktaren fick svala eller negativa omdömen. Axel Wallengren hade kanske föredragit att det varit tvärtom.

Han blev journalist, korrespondent för denna tidning i Berlin där han dog av tuberkulos 1896, 31 år gammal. Månaderna innan han dog fick han uppleva den fria kärlek till en självständig kvinna – en polsk brodös vid namn Rosa Jonas – som han drömt om sedan ungdomsårens skamtyngda nätter med prostituerade i Lund.

Carlhåkan Larsén berättar inte bara om Fakiren med de två huvudena utan också om hans tid och hans umgänge: de ”dekadenta” poeterna som sökte sanning och skönhet i allt som tidens tongivande kritiker fann osunt och vämjeligt. Det är en utmärkt bok.

FAKTA

BIOGRAFI

» En man med två huvuden – om Falstaff, fakir och Axel Wallengren

Carlhåkan Larsén

Föreningen Gamla Lund/Fakirensällskapet