Svensk integration i liberala ögon

Vänstern måste också formulera framtidens solidaritet

Flyktingar i Malmö. Foto: TT
BOKRECENSIONER
Kritiseras för öppna hjärtan-talet. Foto: TT

Det formuleras många bekymrade frågor om integration, men desto färre konstruktiva svar. Med sin debattbok Farväl till folkhemmet vill statsvetaren och Timbro-medarbetaren Andreas Johansson Heinö ändra på den saken. Han är vanligtvis värd att ta på allvar också om man tycker annorlunda: ideologisk men inte partitrogen och med forskning på fötterna. Jag läser alltså med förväntan.

Heinö Johansson inleder med att slagkraftigt snabbspola historien om svensk invandring och integrationsdebatt. Han stirrar dock väl stint på 1900-talet, vilket gör dagens migrationsströmmar mer exceptionella än de egentligen är, samtidigt som den svenska kulturens statiska och ensidiga karaktär överbetonas.

När exempelvis historikern Karl Schlögel påminner om att folkvandringar är ett världshistoriskt normaltillstånd, eller journalisten Doug Saunders påpekar att muslimer över tid tenderar att anpassa sig till en västerländsk majoritetskultur (exempelvis avseende antal födda barn), är det inga ”förment överslätande observationer”, vilket Heinö Johansson hävdar.

Att omfattande migration omedelbart kan skaka om ett samhälle är självklart (kanske särskilt om invandrarna har sådan brokig nationell bakgrund som i dagens Sverige) och Heinö Johansson har också rätt i att den svenska integrationsdebatten är yrvaken och saknar ideologisk skärpa. Den politiska tafattheten har tvingat tjänstemän att improvisera om allt från fläskkött till flickors simundervisning.

Det är därför uppfriskande att författaren försöker bena ut hur en liberal hållning i integrations- och identitetsfrågor bör se ut, speciellt då han av bara farten bannar såväl Folkpartiets populistiska utspel om förbud mot heltäckande slöja för skolpersonal som Fredrik Reinfeldts undflyende tal om öppna hjärtan.

”Strävan efter ett homogent samhälle är per definition en inskränkning av individens frihet”, ”en attack mot liberalismens grundvärden”, menar Heinö Johansson. Samtidigt erkänner han att samhället härbärgerar både hedersmord och diskriminering, varför utmaningen blir att belysa kulturens betydelse utan att relativisera varken övergrepp eller rasism.

Han vill därför lägga större vikt vid det i Sverige så styvmoderligt behandlade medborgarskapsbegreppet; införa kunskapsprov och statliga ceremonier, samt tillämpa en territoriell princip så att alla som växer upp i Sverige framgent också blir svenska medborgare. Staten ska vara likgiltig inför medborgarnas etniska och religiösa bakgrund, men definiera demokratins råmärken desto tydligare.

Att avmystifiera den politiska gemenskapen är ett steg i rätt riktning, särskilt då vi i Sverige är långt mer nationalistiska och uteslutande än vi låtsas om. Ändå känner jag mig blåst på konfekten av det korta medborgarskaps­avsnittet; inte minst då det känns igen från Heinö Johanssons senaste bok.

För att samhället ska hållas samman krävs inte bara förnuftigt inkluderande principer, utan också praktisk och politiskt organiserad solidaritet som garanterar alla ett dräglig liv och möjliggör social rörlighet. Till skillnad från Heinö Johansson tror jag att det var den ekonomiska reformpolitiken, snarare än smart samplade berättelser om svenskhet, som gjorde folkhemmet till ett socialdemokratiskt framgångsprojekt.

Mellan skyddsnät i jämlikhetens tjänst och en generös invandringspolitik finns ingen självklar motsättning, vilket automatiserat Timbro-tugg om avregleringar antyder.

Med detta sagt är det hög tid att från vänster – på allvar och utan ryggmärgsnostalgi – försöka formulera hur framtidens solidariska samhälle ska se ut.

FAKTA

Politik

Farväl till folkhemmet

Andreas Johansson Heinö

Timbro