Svårslagna serier

Kajsa Ekis Ekman läser Sara Granérs nya album

1 av 2
Ur ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera”.
BOKRECENSIONER
Foto: GALAGO
Sara Granér (född 1980) debuterade 2008 med ”Det är bara lite AIDS”. Hon tilldelades EWK-priset 2010.

Titeln ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera” – en travesti på Ann Heberleins bok – är genial, och resten av Sara Granérs nya album fortsätter i samma stil. Genom små, små förvridningar av samtida klyschor skapar hon humoristisk samhällskritik.

Som att rakt igenom byta ut ordet ”invandring” mot ”Eskilstuna”. Därigenom avslöjar Granér både samhällets fixering vid invandring samt hur absurt greppet ”byta ut ord i debatter och avslöja det egentliga budskapet” är. Eller föreningsräven som säger ”Om det dyker upp knivbeväpnade nazister, kom ihåg att räcka upp handen innan ni talar”. Hur otidsenliga ter sig inte våra 1900-talsklyschor och ordspråk i denna tid som är allt annat än lugn?

Granér använder ord och uttryck från skolgården, självhjälpsböcker, kvällstidningar och aktuell debatt. Hon är en av få i Sverige som använder sig av deadpan-humor i bild. Denna torra humor som går ut på att säga hårresande saker utan att ändra en min.

Figurerna är alltid uttryckslösa och ser ut som snoriga teddybjörnar som skär varandra i öronen medan de kastar ur sig plattityder. Det är absurt, men man inser att vårt samhälle är absurt på precis detta sätt. Våra ord och handlingar hänger inte ihop för fem öre. Vi är fast i ekorrhjulet, uppkopplade 24/7 och vår favoritfras är ”koppla av”.

Samhällskritiken denna gång är fortsatt feministisk, men med alltmer antikapitalism, precis som i förra albumet. Antikapitalism, det ska sägas, med en slag­sida åt arbetskritiken.

Mycket handlar om hur meningslöst det är att jobba – eller inte bara att jobba förresten, livet i allmänhet ter sig som ett enda, obegripligt statistiskt diagram. Särskilt existentiellt blir det då det är fåglar med. Då är det som om all käckhet med ens rinner bort och kvar blir bara tankar om döden och förgängligheten.

Granér är en folkbildare – inte lika ofta som Sara Hansson – men när hon gör det är hon svårslagbar. Som när hon i en enda ruta, med en enda pratbubbla, förklarar problemet med lågt pris på kläder.

Ändå är jag lite kluven. Jag börjar bli trött på politiska seriers självrättfärdighet, något som även finns hos Granér. De kommer sällan ut på de djupa vattnen – alla fiender är de perfekta fienderna. Man ska såklart vara emot arbetsförmedlingen, vikthets, polisen och till slut är det som om jag själv vill kuppa texten innan tryckning och byta ut ”polisen” mot ”icke-binära” bara för att skapa dissonans.

Å andra sidan kan det bero på att jag läst för mycket, och jag provar att sätta serien i händerna på några som inte känner till Granér eller genren över huvudtaget. De tycker den är jätterolig och originell.

Därför skulle jag säga att detta är en perfekt bok att ge till den som börjat bli samhällskritisk. Och  serien ”Hur hanterar man ett politiskt nederlag” är det mest intelligenta jag läst i svensk samhällsdebatt 2015.

Där kan vi tala om djupa vatten!

Kajsa Ekis Ekman

Sara Granér är medarbetare på Aftonbladet Kultur. Därför recenseras hennes bok av Kajsa Ekis Ekman, författere samt skribent på ETC och Dagens Nyheter.

FAKTA

SERIER

» Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera

Sara Granér

Galago