Jönson.sätter.punkt.

Jack Hildén läser sista delen i ett i ett storslaget poesiprojekt – och ser ljus i mörkret

Foto: TT
Poeten Johan Jönson (född 1966) utplånar sin röst och text i nya boken ”dit.dit.hään.”.
BOKRECENSIONER

När jag upptäckte Johan Jönsons Livdikt jobbade jag på Posten. Smet iväg på lunchrasterna för att läsa, kom för sent tillbaka. Andlöst. Det går inte att beskriva på annat sätt.

Egentligen hade mitt arbete ganska lite med saken att göra även om det var frestande att relatera, jag förstod ju att våra erfarenheter skilde sig åt radikalt. Det som grep tag var kompromisslösheten, det råa och raka. Jaget var så patetiskt men försökte inte dölja det, snarare ältade patetiken.

Det som fastnade var det explicita; om lönearbete, sex, kroppslighet, alkohol, klasshat, självhat. Det direkt utskrivna. Jag är inte ensam. Det finns en anledning att han är mest känd för scenen där en herpesbubblig kuk stryks mot handdukar i ett överklasshem.

Men att läsa Johan Jönson innebär också att utsätta sig för långa transportsträckor. Hundratals sidor av teoretiska ljudlekar, skrivna med en nästan parodiskt akademisk ton. Inget tycks hända. Tills en rörelse uppstår, likt ett stort lokomotiv som med ansträngning suckar igång. Rörelsen gör läsningen nästan fysisk. Belöningen infinner sig, Jönson har likt de meningslösa kroppsarbeten han beskriver spottat i händerna och grävt sig fram till något som efter lång uppvärmning blir synligt.

Transportsträckorna går inte att göra sig av med – de är en del av den dualism som är poängen med hela författarskapet. Inget är möjligt utan det andra. Rättare sagt, de yttersta motsatserna är inte så olika. Liv och död förutsätter varandra, dikten är livslågan samtidigt som den är ett utdraget självmord, och den råa rakheten vore enformig om den inte vägdes upp av det extremt höga.

Genom de tre böckerna av riktningar (tidigare med.bort.in. från 2012 och mot.vidare.mot. från 2014) förblir slutsatserna desamma, repetitionerna oändliga. Tillsammans utgör de 3 830 sidor dikt, men det är lätt att uppleva att det lika gärna kunde ha varit 300 sidor, eller tio tusen. Det är en konsekvens av evighetsprojektet, den loop av röster han satt i rullning.

Förlaget menar att satsningen saknar motstycke i den svenska litteraturen, och det är förmodligen sant, men vad innebär det? Risken är alltid att man egentligen inte läser Jönson. Man lär sig identifiera de separata rösterna (som lika gärna kan vara en monolog, ett terapisamtal med sig själv) och vad de har att säga. Man bläddrar och accepterar det storslagna konceptet. Men man läser inte.

I dit.dit.hään. gör han läsningen ännu svårare. Jaget, som varit så dominerande, är nästan utraderat. Dubbelheten blir mindre tydlig. Här finns nästan inga herpeskukar som är tacksamma att citera. Det teoretiska har ett järngrepp om de flesta textsnuttarna. Som vanligt har sektionerna en strikt formbundenhet med olika tempo, utformning och uttal, och tematiken känns igen.

Anders Johansson skriver i den fina Självskrivna män om hur subjektet i Jönsons poesi är alienerat från den fysiska grunden av sina känslor. Det finns alltså ingen som utför handlingarna, bara de själva rutinmässiga handlingarna. Det gäller också skrivandet: ”Att följa sin egen protetiska hand”.

Men om jaget i de tidigare böckerna är sammansmält med dess kapitalistiska villkor, så är jaget denna gång tystat, upplöst: ”Beckettska. Att göra slut på sin egen röst”.

Allt är redan för sent. Att finnas, och att tala, är en omöjlighet. Den som talar, om det nu är någon alls, gör det som om munnen är full av produktionens tuggummi: ”murrande ristningar av närstämmor, mäskande och nygra <-> nädra och dävna”. Men det vore inte Johan Jönson om det inte gick att hitta ett ljus i förlusten. Rösten drivs fram av formuleringsglädje, ett associativt skrivande som blir humoristiskt: ”bitter mäl <-> du ser ej din träl”.

Många beskriver honom som ojämförligt mörk, men så har jag aldrig sett det. En anledning att läsa honom på Posten var just för att få tröst. När hatet och sorgen är som starkast har det också en förmåga att bli ganska roligt, och därmed mindre betungande.

Utplånandet av rösten, och sin egen text, resulterar i det närmast oläsliga. Kanske är det dit han är på väg. ”hään”, ordet som avslutar hans svit av riktningar är ju faktiskt den enda riktningen som inte finns (med, bort, in, mot, vidare, dit).

En av de återkommande sektionerna handlar om tid, och gestaltar bäst det oläsbara: ”tid klockan ärer och tid i / tiden lyser tider för syn i / färder och vägar tider i”

Det visar sig vara en hyllning till Verner Boström, poeten från Norrbotten som tryckte sina samlingar själv och sålde dem från cykeln. Hans enorma produktion bestod just av ovanstående besatthet av tid. När Boströms dikter återutgavs för några år sedan tolkade Lars Mikael Raattamaa författarskapet som ett försök ”att eviggöra sig själv”, genom små förskjutningar av ordet tid.

Nog går det att säga detsamma om Jönson, som med en nästan barnslig oförståelse och vägran brottas med döden som kryper närmre, samtidigt som livet inte ens har börjat. Språket försöker han fånga, men det glider ur händerna. Presens är alltid för sent. Inga maniska minnesdikter kan ändra på det. I slutet drar sig författaren tillbaka och dör. Det finkorniga grafitpulvret letar sig in i porerna, medan svetten tränger ut. Arbetet är utfört, och det går inte längre att skilja människa från produktion.

FAKTA

POESI

» dit.dit.hään.

Johan Jönson

Albert Bonniers förlag

ARTIKELN HANDLAR OM