Gräsrötterna som såg rött

Ann Charlott Altstadt: Så slog spanska Podemos vänsterknock på den politiska eliten

Foto: AP
segerjublet Podemos partiledning med Pablo Iglesias i spetsen jublar efter att ha nått 20 procent i parlamentsvalet i december. På knappt två år har partiet blivit det tredje största i Spanien.
BOKRECENSIONER

Podemos och Syrizas framgångar i Spanien och Grekland tog Europa med storm. Den ekonomiska krisen väckte inte bara nygammal högerextremism till liv utan också breda folkligt förankrade vänsterrörelser med kapacitet att nå maktställning.

Podemos bildades i januari 2014 och fick några månader senare nästan åtta procent i EU-parlamentet. I valet i december 2015 nådde partiet tjugo procent och blev Spaniens tredje största parti. Hur var det ens möjligt?

Den norska journalisten Lotta Elstads lilla skrift om Podemos är skriven mitt i ett historiskt skeende. Hennes analys benar upp bakgrunden och strategierna kring partiets snabba succé, men är också ett superintressant inlägg om förutsättningarna för europeisk vänsterpolitik över huvud taget.

Podemos växte fram i kölvattnet av massprotesterna 2011 mot den elit som oavsett partifärg såg ytterligare nedskärningar som enda väg för ett land redan skakat av korruption, besparingar, arbetslöshet och ojämlikhet. Men partiets framgångar betydde inte bara att det rådande etablissemanget utmanades utan innebar också ett brott med gamla ”vänstertabun”. Traditionella ståndpunkter i fråga om organisering, ledarskap och retorik fick ge vika för något som verkar vara demokratisk leninism på mediesamhällets villkor.

En omfattande mångsidig gräsrotsaktivism kanaliserades till ett parti med ett enormt genomslag tack vare en karismatisk ledargestalt. Pablo Iglesias, lärare i statskunskap, blev en megakändis då han, tack vare tvånget från tittarsiffrorna, fick argumentera mot den enda vägens politik även i de stora kanalernas tv-soffor.

Iglesias enorma framgång var en del av en uttänkt mediestrategi och gjorde att filosofen Slavoj Žižeks idé om behovet av en ”vänsterns Thatcher” segrade över den ”ledarlösa andan” inom vänstern.

Partiets färg blev lila och de skippade klassisk klasskamps- och höger- och vänsterretorik till förmån för ett ”populistiskt” tilltal om de mångas versus elitens (”kastens”) intressen. De stod till vänster men sades befinna sig i mitten; i mitten av folket för att förena olika sociala krafter med olika frågor på sin agenda. Som Iglesias uttryckte det – ”Kasten fruktar inte vänstern, den fruktar folket”.

Elstad slutar sin komprimerade men ändå mångfacetterade undersökning i augusti 2015. Podemos sitter i parlamentet men vad de kan åstadkomma inom det rådande systemet är osäkert. Går det över huvud taget att föra progressiv vänsterpolitik i ett Europa nedfryst under Centralbankens diktatur? Elstad kastar ut frågan till olika ekonomer och politiska kommentatorer. Och avslutar själv med den logiska följdfrågan: Vad ska vi egentligen ha de traditionella socialdemokratiska partierna till?

Jag vill påminna om att i slutet av 1990-talet var stora delar av Europa rött, ett enastående tillfälle att restaurera samhället efter åratal av höger-politik. Socialdemokratin, socialister och Labour försatte dock sin historiska chans och spolierade sitt folkliga förtroende. I Sverige hade Ingvar Carlssons regering infört en rad nyliberala reformer som ledde till 90-talskrisen men politiker, näringsliv och journalister gav i stället folket skulden för att ha ”levt över sina tillgångar”.

Carlsson svek sedan partiets gräsrötter genom att kuppa igenom folkomröstningen om EU och lurade sina väljare med fantasier om ett framtida rött Europa. När Carlssons regering 1994 inte återställde välfärdsstaten efter Bildt-epokens systemskifte utan genomförde åtstramningar, som de sämst ställda fick betala, inleddes det gigantiska medlemstappet som urholkade partiet som folkrörelse.

Socialdemokraternas triangulering mot mitten – eller rättare sagt att mittpunkten i svensk och europeisk politik förflyttats ljusår åt höger – är en konsekvens av att EU designats just för en norm-, åtstramnings-, privatiserings- och avregleringspolitik. Och det är knappast någon hemlighet att den politiska eliten, utan att informera väljarna, ser framför sig ett federalt Europa; det är valutaunionens enda möjlighet att fungera.

Den svenska parlamentariska vänstern har dock, i beröringsskräck inför Sverigedemokraterna, släppt sin forna hållning i EU-frågan. Ett historiskt misstag som lett till att nödvändig folklig och förnuftig Europakritik i dag likställs med brun nationalism.

Trots det vill jag travestera Catos klassiska avslutningsfras i den romerska senaten: För övrigt anser jag att EU/EMU bör förstöras.

FAKTA

SAMHÄLLE

Podemos – vänsterpolitik i kristid

Lotta Elstad

Övers. Gun-Britt Sundström

Celanders förlag