Wästberg mördar sin högborgerliga miljö

Men hade kunnat vara roligare

Per Wästberg, född 1933. Foto: Caroline Andersson
BOKRECENSIONER

Led på sig själv, sitt liv och sin samtid tar en äldre bildad (skrivande, känd) herre från huvudstaden in på ett ödsligt och nergånget pensionat på sörmländska landsbygden. Han hoppas att en tids andrum i ”skimrande tystnad” ska ge honom frid och nya skaparkrafter.

Så sker inte.

Vad han i stället råkar ut för får vi ta del av i efterhand, i en dagboksliknande, ytterst välformulerad men också undvikande, och på sitt sätt imponerande substanslös redogörelse.

Det bor också en annan gäst på pensionatet, en Herr Tollius. I den ordrika dagboksberättelsen framstår han så burdust kontaktsökande och hånfullt taktlös att de två grånande gästernas måltider vid varsitt bord i matsalen snart blir rena rama psykkriget. Tollius lömskt sällskapliga angrepp får den högdraget bortvände kulturprofilen att bli rasande. Hans nattsömn förstörs och de regniga promenaderna längs gulbruna fält förgiftas av mordiska tankar.

Per Wästberg är en mycket förfaren och produktiv författare som i många romaner och Stockholmsskildringar levandegjort den högborgerliga miljö han kommer ifrån. Här dödförklarar han den. Och låter sin missnöjde gäst sörja den svunna storhetstid då den sortens borgerlighet rekreerade sig på lantliga svenska pensionat som det gula, med tennisbanor, smörgåsbord och punchveranda:

”Alla dessa etikettsregler och föreskrifter för det sociala umgänget var till för att disciplinera hjärtats och könets heta krav och sätta stopp för illvilja, ­avund, fåfänga, ohövlighet och andra lösaktiga beteenden och attityder. De sammanfattades i ordet civilisation.”

Kanske skulle jag uppskatta ironin om jag till exempel kunde avläsa skillnaden mellan den ohövlige Tollius och den mer undanglidande och bara i fantasin barbariske berättaren. Deras ordväxlingar förefaller mig mestadels obegripliga.

Om Wästberg velat skriva en ”samhällssatir”, eller en ”självbekännelse”, som baksidan föreslår hade han ju kunnat vara tydligare. Eller roligare.

Även om jag inte fattar syftet, eller nöjet med dessa svassigt högtravande och floskulösa beskrivningar av tråkiga dagar och trist mat, av upprepade variationer av besvikelse och irritation måste jag ändå beundra romanen som prestation. Att skriva så yvigt och associationsrikt om ingenting är en konst i sig.

FAKTA

Roman

Det gula pensionatet

Pär Wästberg

Wahlström & Widstrand