Fortplantad orättvisa

Inga-Lina Lindqvist läser en vältajmad debattbok om att göra barn

Foto: SOFIA RUNARSDOTTER
Författaren Josefin Olevik blev befruktad på en klinik i Danmark.
BOKRECENSIONER

Att göra ett barn – hur svårt kan det vara i vårt högteknologiska samhälle?

Vi behöver fortfarande ett ägg, en spermie och en livmoder.

Men krävs det ett äktenskap? Eller ens förälskelse? Behövs sex?

Den biotekniska revolutionen som började med att sammanföra ägg och spermier i provrör har också bidragit med en annan, motsatt, parameter: ägget och livmodern behöver inte längre tillhöra samma kropp.

Josefin Oleviks debattbok Den befriade familjen är kusligt vältajmad. Från och med första april i år träder en ny lag i kraft som ger ensamstående kvinnor rätt till assisterad befruktning. Samtidigt har regeringens särskilda utredare föreslagit att surrogatmödraskap inte ska tillåtas i Sverige.

I boken nagelfar Olevik sitt eget val att bli ensamstående förälder, befruktad på en klinik i Danmark och därefter ”lyckligt gift med staten”. Olevik vänder på många stenar, undersöker historiska processer och kulturella referenser, intervjuar inseminationsaktivister, en katolsk biskop, ett barn som fötts med hjälp av en donator. Hon bokar möten med heterosexuella män som donerar spermier anonymt och privat, bortom statens kontrollerande öga. Hon pratar med homosexuella män som vill bilda familj.

Titeln är avsiktligt provokativ – vad är det familjen har blivit befriad ifrån? Jag läser med stort intresse och ett begrepp växer sig allt större under läsningen och fyller till slut hela synfältet. Rättvisa. Hela problemet med ägg – livmoder – spermiekonceptet är att ekvationen är orättvis. Kvinnor äger två svårtillgängliga komponenter medan män bidrar med en, som är lätt att få tag på. Kvinnor som lever i utvecklade länder och har stark ekonomisk ställning kan fritt välja utformningen på sitt moderskap. En ensam mamma som separerat från en man hon varit kär i är ofta socialt och ekonomiskt mer utsatt än den mamman som från början medvetet avstått från att blanda in en man i barnets tillblivelse.

En annan orättvisa består i att lesbiska kvinnor nu får hjälp av staten med att skaffa barn medan homosexuella män inte får den hjälpen. Staten kan tänka sig att skänka bort spermier men inte att hyra ut livmödrar. Olevik betraktar statens roll som central i det samtida reproduktionsmönstret, och jag tänker på att alla religioner är besatta av vad människor äter och hur de fortplantar sig och att en statlig utredare också kan vara överstepräst i en hittills okänd kult.

Josefin Olevik har trots allt en optimistisk och ljus ton boken igenom, hon noterar skuggorna men går inte in i mörkret. Det är som om den sociala ingenjörskonsten fått en gladare design, som om allt vi behöver göra är att se möjligheterna och bygga fler kollektivhus. Men kan vi någonsin råda bot på fortplantningens orättvisor?

Patriarkatet är historiens största gåta. Ingenting i evolutionen kan förklara varför män i alla tider och i alla samhällen förtryckt kvinnor. Jag tror att familjen under en väldigt lång tid ville vara ett svar på den frågan, men har gett upp och ber nu om att få bli befriad från ansvaret.

FAKTA

SAKPROSA

Den befriade familjen

Josefin Olevik

Weyler

ARTIKELN HANDLAR OM