Lyriska sjukjournaler

Kristofer Folkhammar om dikter som blir små existentiella skalv

Foto: SADURA
Charlotte Qvandt, poet.
BOKRECENSIONER

Charlotte Qvandts nya diktsamling är arrangerad som en medicinsk journal. Bokens fyra avdelningar heter Bakgrund, Översikt, Genomförd undersökning, resultat och Slutsatser. Och innanför ramarna för dessa kliniska titlar skriver Qvandt en mjuk, sparsmakad konceptpoesi, där det medicinska språket – med sitt anspråk på mänsklig, biologisk botten – möter ett lyriskt, skapande språk.

Qvandt skriver in sig i en riktning i samtidspoesin där deklarativa påståendesatser osäkras och avslöjas som spekulativa språklekar. Saker sägs med alldeles för stor säkerhet, helt enkelt. Den poesin är ofta, när den är bra, väldigt rolig. Ett fint exempel kom härom året i och med Sanna Hartnors Hamnen, där ett underbart bostadsområde vid vatten genomsköljdes av drastiska kopplingar mellan mäklarfloskler och de boendes neurotiska själviscensättningar.

Qvandt är inte humorist i första hand. Snarare orsakar hennes dikter små existentiella skalv genom att sidolägga mänsklig perception, medicinsk materialitet och social, det vill säga poetisk, konstruktion:

”Skallbenet är inte sfäriskt och dess taggiga stygn kan inte / efterlikna bergskedjor vid ett isärplockande // Det är endast i tanken kroppen kan vara ett bergsmassiv / Och utrymmet är endast till en viss gräns töjbart för / tankemodeller / Istället kan kraniets suturer liknas vid ett ljud. Dess svängning.”

Jag läser dikterna med en karg känsla. Lågmält, och med en sorts visshet i ovissheten, kryssar Qvandt fram genom sitt medicinska utlåtande. Vidöppet fascinerad över det ovikta faktum att kroppen går att dissekera, sortera och kartlägga utan att hela människan för den skull inkluderas. Redan i det inledande, antydda dramat mellan läkare och patient blir sjukdomsskildringen något utöver ren medicin. Kroppen blir, så fort den kläs i ord, bunden till sin tid, sina materiella förutsättningar och sina relationer med andra.

Epikris är en bok som med små medel rymmer mycket. Samtidigt hyser den emellanåt en väl stark tilltro till det kortfattade. Bara för att en utsaga reduceras, är det inte säkert att den laddas med poetisk energi. Emellanåt blir det korthuggna snarare platt än dynamiskt vibrerande i sin enkelhet, och jag får en känsla av att de knappa dikterna snarare är skisser än koncentrat.

Qvandt är som bäst när hennes minimalism vidgar. När hennes poesi får en att darra inför hur medvetandet är, och inte är en del av kroppen, och hur abstraktioner som det mänskliga medvetandet ofta kräver poetiska omskrivningar för att fångas in.

FAKTA

POESI

Epikris

Charlotte Qvandt

Sadura

ARTIKELN HANDLAR OM