Drastiska bråddjup

Viktoria Jäderling gillar det skenbart enkla i Pia Juuls nya prosasamling

Foto: LARS GUNDERSEN
Pia Juul (född 1962) sitter i Danska Akademien
BOKRECENSIONER

”Vi satt på den här bänken en natt på Nyborg Station, biskopen och jag. Jag hade haft en uppläsning och han hade förmodligen hållit ett föredrag för han hade en påse vinflaskor mellan fötterna. Jag hade ett dött barn i magen, men visste inte om det.”

Så ser en typisk inledning ut i Pia Juuls prosasamling I väg, på plats, översatt från danskan av den skärpta Marie Norin, som i sitt eget författarskap liksom Juul rör sig mellan poesi och en sorts hårdare tuktad prosa. I novellen ovan reser berättaren och biskopen på tåget hem. De är trötta. Sedan möts de igen tio år senare på en vild begravningsfest där det sups och frossas i den dödes anda. Slut. Novellen sträcker sig över en sida och lämnar läsaren med frågor.

Varför betyder flaskor mellan fötterna att biskopen förmodligen hållit föredrag? Varför står det ”den här bänken” när det troligast rör sig om en bänk långt borta i tid och rum? Vem var den gemensamma vännen som gillade att partaja? Varför vill, men frågar aldrig, berättaren om biskopens böcker som hon tydligen läst? Det verkar undvikande. Och hela den korta novellen läser man i chockvågorna efter ”ett dött barn i magen”.

Pia Juuls kortprosa innehåller tvära kast mellan det ogarderat vidöppna och det dunkelt (o)utsagda. Det rör sig om små och stora tätt sammanfogade manipulationer som öppnar mot bråddjup och lockar till uppmärksamhetsträning, men som då och då känns aningen sökta. Då blir lätt perspektivkasten slängiga i stället för säkra. Och då börjar jag läsa de mer drastiska momenten som jargong, som ett sätt att släta över, när det borde vara tvärtom.

Jag tänker till exempel att Juul känt sig nöjd, ja hon har nöjt sig, när hon i det korta stycket – bokens kortaste – som heter ”Berättelse” skriver:

”Det är bara en berättelse för er, men för mig är det verklighet. För mig är det bara en berättelse, men för er är det verklighet.”

Jag tror att det här kan vara en typisk smaksak: för mig riskerar det att bli alltför finurligt. Två rader som tycks säga allt, jaha, men jag blir bara tom av sån självmysande smartness.

Desto bättre när Juul närmar sig Naja Marie Aidts domäner, eller amerikanska prosaekvilibrister som Lydia Davis och Amy Hempel. Jag blir gripen av det skenbart enkla tilltalet i novellen ”Alla kan ro”, om en ung tjej och hennes sista dygn hemma hos mamma innan hon ska börja läsa dramaturgi på universitetet. I den berättar Juul precis lagom mycket, långt ifrån allt.

ARTIKELN HANDLAR OM