Livet från den mörka sidan

Carl-Michael Edenborg läser en massmördares poetiska självbiografi

Foto: SPELLING FILMS
Carl Panzrams biografi med originaltiteln ”Killer: A journal of a murder” publicerades 1970, 40 år efter hans död, och filmatiserades med James Woods i huvudrollen 1995.
Carl Panzram (1891–1930) var seriemördare och pyroman. Han erkände 21 mord och avrättades genom hängning, 39 år gammal.
BOKRECENSIONER

Den uttråkade publiken älskar våldsverkare, påhittade eller äkta. Reality-tv-shower som Making a murderer eller The jinx låter tittaren komma nära verklighetens mördare.

Redan 1800-talets offentlighet fylldes med skildringar av mord, exempelvis i skillingtrycken. En populär genre var dödsdömdas själv-biografier. De var ofta fyllda med ånger och religiöst uppbyggliga men falskskorrande ord.

Dock finns det undantag, som blivit klassiker. En av dessa är mördaren P F Lacenaires oförglömliga Minnen från 1836. Den kom ut i svensk översättning 1999.

Nu släpper förlaget Hastur den amerikanska förstörelsemaskinen Carl Panzrams En mördares självbiografi. Han skrev den före avrättningen i fängelset Leavenworth i Kansas 1930, men den publicerades först 1970.

Panzram skildrar sig själv som ett monster. Detta kunde även sägas om denna svenska utgåva. Självbiografin upptar bara drygt en tredjedel av sidorna. Resten består av citat och nyskrivna texter av Jonas Wessel, som alltså inte bara är bokens översättare utan även redaktör och författare.

Textkollaget presenterar Panzram och hans liv mer utförligt och detaljerat än blotta självbiografin. Men läsaren borde ha fått möjlighet att tydligare urskilja vem som talar var och när: är det Wessel, Panzram eller dennes ende vän Henry Lesser?

Oavsett är En mördares självbiografi stark litteratur. Ja, du läste rätt: för samtidigt som Panzram var en misantropisk dräpare, mordbrännare och våldtäktsman, var han också en ivrig läsare av Wilde och Schopenhauer och hade en poetisk språkkänsla.

I levnadsskildringen och breven konstaterar den dödsdömde häpet att läsandet och skrivandet gör honom ”nästan mänsklig”. Genom det skrivna ordet lyckades Panzram temporärt överskrida den roll som han givits av naturen, historien, Gud, slumpen eller hans egen fria vilja.

Men när denna 180 cm långa och 86 kilo tunga kropp befann sig öga mot öga med andra människokroppar följde den mottot: ”Råna dem alla, våldta dem alla och döda dem alla.”

Med sina egna ord är Panzram ”en galen hund, och alla vet ju vad man gör med galna hundar”. Han längtar till galgen som ”andra längtar till sin bröllopsnatt”. Han är helt enkelt ”för jävla elak för att få leva”. En annan av hans många skarpa sentenser lyder: ”Idag är jag smutsig, men imorgon kommer jag bara att vara smuts.”

Förklaringen till sin förstörelselusta hittar Panzram inte oväntat i en barndom av förhärjande fattigdom och missbruk och en ungdom tillbringad på sadistiska reformskolor där han gång på gång misshandlades och våldtogs. ”Alla brottslingar är egentligen bara förvuxna barn.”

När han väl blivit fri från anstalterna fann han tre glädjeämnen: whisky, sodomi och förstörelse. 20 år gammal ägde han ett par pistoler, en del pengar och ”en krullhårig, blåögd, rosenkindad, fet pojke”.

Med 21 människoliv och oräkneliga våldtäkter på pojkar och luffare på sitt samvete (om han haft ett, vilket han förnekar), ångrar Panzram bara två saker i sitt 39 år långa liv:

Dels att han inte lyckats döda och förstöra mer. Han berättar om sina planer på att starta ett nytt världskrig, för att tjäna miljoner på aktieaffärer och orsaka miljoners död, ibland framstår han som en av markis de Sades libertiner. ”Min idé om att reformera människor är att döda dem.”

Dels ångrar Panzram att han några gånger ”behandlat en del djur illa”. Han testamenterade följdriktigt sin kropp till hundfångaren i East Grand Forks, Minnesota, för att den skulle användas som hundmat. Det skedde ej.

”En mördares självbiografi” provocerar. Gång på gång lägger jag den åt sidan för att grubbla. Inte minst väcker den tankar om förhållandet mellan konst och liv. Genom skriften kan vi vara andra människor, större människor, vilket i sin tur återverkar på våra personer: en bok eller en brevväxling har ofta förändrat mitt liv.

Och med tanke på mina egna stundvis mörka fantasier: hade jag kunnat begå fruktansvärda handlingar om inte läsandet och skrivandet givit mig möjlighet att artikulera, kanalisera, socialisera?

Slutligen: är det etiskt tillåtet att estetiskt njuta av en text som en ond människa har skrivit? Är det kränkande för hans offer? Kan det rentav vara giftigt?

Svaren är inte självklara. Men oavsett är det svårt att värja sig för den råa litterära styrkan i Carl Panzrams skildring av ett liv levt på den mörka sidan.

ARTIKELN HANDLAR OM

Böcker