En förlorad teatervärld

Claes Wahlin om skådespelarklanen Kinmansson

Foto: OLLE KIRCHMEIER
Handkolorerat fotografi av Zelma Hedin
BOKRECENSIONER

Sujett, enligt Svenska Akademiens ordbok, är en ”skådespelerska, aktör eller aktris, medlem av teatergrupp eller balettensemble o. dyl.”, numera föga brukligt. Under 1800-talet behövde termen inte förklaras. De aspiranter som inledde sin hoppfulla bana på någon av de få teatrar som då fanns i Stockholm kallades så. Det fanns länge bara två, Operan och Dramaten, och som mellan 1825 och 1863 höll till i samma hus, Stora teatern. Så småningom kommer konkurrens från Mindre teatern.

Med tiden blev sujetterna skådespelare eller skådespelerskor. I bästa fall, som med Emilie Högqvist eller Jenny Lind, firade sådana. Dessa dyker upp i periferin i Christian Stannows Sujetterna, men huvudrollerna spelas av skådespelarklanen Kinmanson, från Fredrik Gustaf över Lars Adolf, Lars Gustaf, Zelma, Anna, Gurli och Selfrid spänner över hela 1800-talet. En del var mer framgångsrika, en del mindre, men dock i Thalias tjänst på framför allt de kungliga teatrarna.

Sujetterna glider elegant undan de konventionella  genrerna. Själv vacklar Stannow i boktitelns underrubrik: ”melodram, roman eller vaduvill … scener ur skådespelarnas liv”.

Stannow är släkt med klanen Kinmanson, hans morfars farfars far var Lars Kinmanson (1797–1855). Men Sujetterna är därför ingen släkthistoria i sedvanlig bemärkelse. Snarare då vad man skulle kunna kalla en teaterhistorisk korridor, där teatern råkar vara den scen som kinmanssönerna och -döttrarna verkar på. Men det är lika mycket en skildring av Stockholm och stadens förändringar under seklet. Ofta livfullt, rent av sinnligt och med relevanta upplysningar om allt från teatrarnas ekonomiska problem över gasljusets ankomst till hårmodets förändringar.

Stannow citerar ymnigt. Dokument från tiden samsas med senare tiders historieskrivningar. Vanligtvis skulle detta generösa utrymme åt citat ge intryck av ett slags osjälvständighet, rent av lathet. Men i detta fall förhåller det sig precis tvärtom. Stannow lyckas ge doft och liv åt livet på och bredvid teatrarna. Han upplåter generöst scenen åt andra röster; här hörs Årstafrun reflektera i sin dagbok om livet i societeten, vi läser enstaka brev från någon i kinmansklanen, Almqvist eller Strindberg lägger sig i och samtida forskare som Tiina Rosenberg ger perspektiv.

Christian Stannow har gjort en rad dokumentärer för tv, och det är nog där han har lärt sig dramaturgin, att ur ett omfattande material välja ut det som är representativt och som gör historien konkret.

Hans egen stil är ofta en smula korthuggen och karakteriseras av ett slags anpassning till tidens uttryckssätt. Han vägrar, sympatiskt nog, att flika in förklaringar som skulle kunna uppfattas som patroniserande. Det ställer möjligen krav på läsarens förkunskaper, som när han nämner operan Otello utan angivande av kompositör, men där årtalet innebär att det handlar om Rossinis Otello, inte den mer kända av Verdi.

Sujetterna har den verkan en bra teaterföreställning lyckas med. Den återuppväcker en förlorad värld som ger perspektiv på vår egen, låter vår horisont möta en till synes främmande, men som i underhållande form lär oss något. Både om det som varit, och det som är.

ARTIKELN HANDLAR OM