Bodil Malmsten slutade på topp

Kristofer Folkhammar läser hennes samlade diktverk och fastnar för den allra sista samlingen

Foto: TT
folkkär författare Bodil Malmsten (1944–2016) avled i februari. Kristofer Folkhammar recenserar en ordknådande poet som blommade ut i sin sista diktbok ”Det här är hjärtat”.
Foto: RUNE JOHANSSON
Bodil Malmsten 1978, året efter poesidebuten med ”Dvärgen Gustaf”. Totalt gav hon ut åtta diktböcker som nu samlas i en volym.
BOKRECENSIONER

Det finns en omisskännlig ton genom de dikter, dramer och prosaböcker som Bodil Malmsten (1944–2016) hann författa fram till sin död, tidigare i år. Jag tyckte mig rent av ana den där tonen i hennes faktiska röst när hon framträdde i tv och radio. Det där lite bitska. Men som hade något sorgesamt över sig. Något illusionslöst och krasst, som ändå bar på något varmt.

För mig framstod hon ofta som en integritetsfull ensamvarg som ändå, i sina böcker, bjöd in till igenkänning. Mycket i Malmstens författarskap berör en ambivalent längtan efter tillhörighet och kanske rent av så kallad normalitet. I Malmstens lek med klichéer – må de ha gällt kärlek eller reklamslogans eller stelnade uttryckssätt – läser åtminstone jag in en frustration över att inte känna igen sig i de budskap som världen kastar mot en. Eller mer specifikt, allt som oftast: Vad ett svenskt samhälle med Åsa-Nisse, Åhléns och Explorer vodka meddelar en om.

Jag tror att många olika sorters människor kände sig sedda i Malmstens poetiska sökande efter en plats i tillvaron.

I den tjocka, snygga samlingsvolym som nu ges ut ryms hennes åtta diktböcker. Från första samlingen Dvärgen Gustaf (1977) fram till fjolårets prisade Det här är hjärtat (2015). Volymen omfattar dessutom fyra fristående tillfällesdikter.

I princip samtliga dikter ser likadana ut: nästan 500 sidor av avlånga, vertikala texter med korta rader. Många med titlar. Signumet är, som nämnt, ett tjurigt knådande av stående uttryck, rader från barnvisor och andra floskler. Så påpekas det i Nefertiti i Berlin (1990), att turistbroschyrens ord om att det kommer besökare ”från hela världen” för att se på Nefertiti, har fel, då det faktiskt handlar om människor ”från den spräckta världen”. Och abrupt ska idyllen fördrivas: ”SER DU STJÄRNAN i det blå / har alla sett den // Spräng den”, står det ensamt på en sida i Nåd & Onåd (1989).

Detta knådande, att på olika vis vrida det försonliga och behagliga ur händerna på sig självt, tar stöd både i ett berättande, resonerande drag och en nästan Lennart Hellsingsk trallig ramsighet.

Jag måste medge att jag har ganska svårt för Malmstens tidiga diktböcker. Trots att jag lockas av grundidéerna i hennes projekt. Efter att inledningsvis, i första bokens första dikt, krattat manegen med några kraftfulla rader, där hon verkligen mäktigt bereder plats för sin fortsatta diktning (”Sedan jag gråtit färdigt / och hatat undan / sedan jag stängt in mej / och rivit mina staket / sedan jag förlåtit mig mina synder / och beslutat ta mig / som jag är / (...)/ börjar jag från början”), läser jag med en ganska stor och tämligen oproduktiv förvirring.

Det är som om texterna virrar bort sig mellan att vara ett slags samtidskommenterande berättelser i diktform och rena improvisationer, där rytm, rim och ljudlikhet är den bärande principen. Ansatserna är ofta spännande, men det är som om språklekarna nöjer sig med sina mest omedelbara poänger, för att därefter dra i väg eller helt tystna.

Här finns alltför ofta en slentrianmässighet över det kritiska anslaget, som gör dikterna blanka. 

Det finns guldkorn, absolut. Ofta handlar det då om något ”Svensktoppsenkelt”, för att använda ett av Malmstens egna ord. Som tillfällesdikten ”Ett bloss för moster Lillie”. En oemotståndligt ljust bitterljuv bagatell om när någon dör: ”Hon gick bort i strumpor med sömmar / & odödliga rock’n’rolldrömmar / Hon gick bort till ingenstans –/ Somewhere för att det fanns.”

Kanske var poeten Malmstens stora grej döden, slår det mig. För på sidan 413 i den här volymen händer nämligen något anmärkningsvärt: Hennes sista samling Det här är hjärtat börjar.

Det här är hjärtat är en rungande tonträff, en obarmhärtig och omedelbar slagdänga om skitig sorg. Här finns en självklar riktning som ger det malmstenska klichéknådandet en helt given, enkel tyngd bland sorgecoacher, tystnade telefoner och falskt mildrande uttryck som ”gått bort”.

Det är samma poet. Men ändå något helt nytt. Helt tveklöst slutade poeten Bodil Malmsten på topp.

ARTIKELN HANDLAR OM