Stereotyper på landet

Inga-Lina Lindqvist förbryllas av Catrin Ormestads romandebut

Foto: HELÉN KARLSSON
Journalisten Catrin Ormestad romandebuterar.
BOKRECENSIONER

Viktor Rydberg skrev om sin Singoalla fyra gånger. Den första versionen publicerades 1858 och den sista 1894. För varje version blev berättelsen om riddarpojken som förälskade sig i en kringvandrande romsk flicka alltmer moraliserande och mesig och av den anledningen är inte Singoalla en levande klassiker utan betraktas som fördomsfull och exotiserande.

Catrin Ormestad, journalist och Svenska Dagbladets korrespondent i Israel, debuterar med romanen Det nionde brevet. Det är svårt att veta om Ormestad medvetet leker med motiven från Singoalla eller om de råkat nästla sig in. Rydbergs klassiker må ha stått oavdammad i skamvrån länge, men den romantiska idén om en mörk mystisk främling som förlöser de i konventionen fångade, den lever sitt eget liv i kulturen.

”Det nionde brevet” kretsar kring två familjer vars öden korsas på Gräsö en midsommarhelg på 1950-talet. Arvingen till öns största gård blir kär i en flicka i det kringresande tivolit. Femtio år senare möter vi arvingen som en karg bonde i en avfolkad bygd. Den vackra flickans lillebror återvänder till ön och blir kär i bondens hemvändande dotter som bor i Indien. Handlingen är så melodramatisk och karaktärerna så stereotypa att jag måste läsa extra noga för att inte råka missa något mellan raderna. Men undertexten är omsorgsfullt upplyft i förklarande dialoger, och den karga bonden förblir lika reko, och den ondskefulla handlaren på ön förblir lika uppenbart ond, och den vackra romska flickan förblir en projektion, och de enda överraskningarna som jag får är intrigens allt mer ologiska kast.

Samtidigt är naturskildringarna av Gräsö så detaljrika, sinnliga och originella och romanbygget så gediget att jag inte kan avfärda boken som ett pekoral utan söker förtvivlat efter svaret. Vad är det jag läser?

Jag tror mig hitta en nyckel i en intervju med Catrin Ormestad (UNT, 21 maj). Reportern berättar att Ormestad ”knappt läst en svensk bok på tio år” och att det ”gör att hon slipper påverkas av vad som ligger i tiden inom svensk litteratur.”

Denna anmärkning skulle kunna förklara det otidsenliga anslaget. Moderna svenska romaner är upptagna av strukturella frågor, de månar om originalitet i kompositionen och är angelägna om att vända och vrida på normer. Min vana att läsa modern svensk litteratur gör att jag hela tiden väntar på den där överraskningen som ska avslöja den normativa illusionen.

Här kan man invända att en väl berättad historia varken behöver vara normbrytande eller postmodern.

För all del.

Men även i ett sådant fall vill jag som läsare ha mer med mig än att borta bra men hemma bäst.

Samtidigt kan jag se behovet av förenklade och slagkraftiga budskap för alla som sitter i åsikternas stridsvagn och inte nås av sublimare toner. Att det är fel att lägga taggtråd kring brunnen när en främling behöver vatten.

Eller att det är rätt att älska vem man vill.

ARTIKELN HANDLAR OM