Hemliga vapnet mot patriarkatet

Alice Kassius Eggers om en feministisk gerillaskrift som äntligen kommer på svenska

Foto: JOHN KELSEY
Chris Kraus (född 1955), amerikansk författare och filmskapare.
BOKRECENSIONER

Ett av patriarkatets mest svåråtkomliga knep är att förnedra någon genom att förutsätta att den bryr sig. Onenightstandets postknull-kommentar: ”jag är inte redo för ett förhållande”, det oombedda recenserandet av ens parkeringsteknik eller leende. Det finns inga svar som kan ta en upp ur det statusfall som det innebär, i bästa fall kan en markera mot beteendet men maktbalansen är satt: en har agerat, den andra har reagerat.

När Chris Kraus i sin debutbok I love Dick vägrar att acceptera ordningen genom att själv agera oombett och därpå reagera ovärdigt, avslöjar hon knepets ihålighet, hotar makten/mannen och förvandlar sig till ett hemligt vapen för en frustrerad feministisk gerilla. Och på sant gerillamanér har I love Dick spridit sig från en hängiven hand till en annan sedan den först kom ut 1997. Plötsligt i julas låg den på topplistan på Irland, Jill Soloway, (kvinnan bakom Transparent) jobbar på en filmatisering och nu kommer den alltså på svenska i översättning av Annelie Axén.

Jag som otaliga gånger misslyckats med att förklara bokens storhet i ord, tvekade först inför att skriva den här texten. Jag kände mig jävig, sammansvuren, och tvivlade samtidigt på att en recension ens är möjlig. Hur överför man en känsla av fysisk påverkan? Hur berättar man hur det känns att simma för någon som är kvar på land?

Så jag tänkte göra som en manlig rockjournalist – bli hyllad för en recension som vågar bestå av ett enda ord, ett tecken, en mening, typ: ”Läs den bara!” Men så kommer jag på att jag inte är en manlig rockjournalist utan bara tror det för att jag precis varit inne i I love Dick igen, och där någonstans börjar jag ändå vilja försöka berätta vad Kraus gör med mig.

I bokens början är Chris Kraus en 39-årig konstnär som just färdigställt filmen Gravity & Grace, döpt efter Simone Weils bok. Tillsammans med sin partner Sylvère Lotringer, en framstående universitetslektor och filosof, äter hon middag med en brittisk kulturkritiker vid namn Dick, och blir omedelbart attraherad av honom. Chris och Sylvère hanterar situationen genom att börja skriva brev till Dick, projektet växer till ett monster. (”Kvinnliga monster tar saker lika personligt som de själva är”, skriver hon senare. Och: ”jag tänker också bli ett kvinnligt monster”).

Chris förälskelse tar deras tillvaro i besittning och Sylvère skriver indignerat till Dick att det är ”orättvist att du är så oberörd”. Vid denna tidpunkt är Dick fortfarande lyckligt ovetande om vilket jordskred han utlöst.

Sporadiska kontaktförsök tas medan Chris alltmer börjar skriva till Dick som en dagbok, Dear Dick (eller Kära Dick i översättningen men konstigt nog fortfarande DD i de brev som inleds med en förkortning). Det är ett experiment, men det är också otvivelaktig verklighet. Chris längtar efter Dick, hans kropp, hans telefonsamtal, hans uppmärksamhet.

Hon skriver att hon vill göra något tillsammans med honom som förhåller sig till tonårsromansen såsom Ramones cover av Needles & Pins förhåller sig till originalet: ”The Ramones ger Needles & Pins en ironisk tolkningsmöjlighet, men ironin undergräver inte låtens känsla, utan förstärker den och gör den mer sann.” Varpå hon refererar till Kierkegaard.

Pendlingen mellan teoretiska referenser och djupt personlig känslosamhet skapar en radikalt egenartad text. I breven kallar Chris det en ”fallstudie”, ”emotionell forskning”, att ”undersöka blind förälskelse”. I ett av Sylvères brev till Dick föreslår han att breven skulle kunna inkluderas i hans seminarium om kritisk teori. ”Det borde väl vara ett steg i riktning mot den sorts konfrontativa performancekonst som du hyllar?”

Det som händer är att bokens Chris utmanar hela patriarkatets grund, det tysta kontraktet där en duktig kvinna respekterar det privata. Inte helt olikt vad Maja Lundgren gör i Myggor och tigrar när hon bryter ”omertà”, men med kraften av en revolution mot konsthistoriens orättvisor i ryggen.

Hon blandar teorier om schizofreni med romantiska fantasier, ger konstnären Hannah Wilke upprättelse genom att förklara hennes paradoxer som polemiska i stället för patetiska och citerar kongenialt Violent Femmes.

”[...] konsten är viktigare än det personliga. Det är en filosofi som tjänar patriarkatet väl, / och den har jag följt i mer eller mindre tjugo år. /

Men det var innan jag mötte dig.”

Ju längre in i boken jag färdas desto mer läser jag den som en krigsförklaring mot allt som kallas allmängiltigt eller universellt; ”(Genom kärlek lär jag mig själv att tänka)”.

Chris går över den osynliga gränsen som bara tillåter patriarkatet att beskrivas och hånas inom ramen för ett slags repressiv tolerans. Hon byter spelplan genom att sätta sig själv på spel.

I teorin om det performativa i texter brukar exempel som den troendes bön eller ett ”ja” framför altaret nämnas, det är ord som är ord men som också är handling. I love Dick är en sådan handling eftersom den vägrar acceptera världens ordning. ”Det som får mig intresserad av vår berättelse är våra olika läsningar av den. Du ser den som personlig och privat; min neuros. [...] Jag ser vår berättelse som performativ filosofi.”

En kropp full av systemets förnedring reser sig och sprider sig genom sidorna in i läsaren. Som en bön, som ett ”ja” framför altaret.

ARTIKELN HANDLAR OM