Simningens ursprungsfolk

Elise Karlsson läser en fängslande essä om crawlens historia

Foto: PONTUS ORRE
Crawling är en uråldrig simteknik som utövats i flera hundra år.
BOKRECENSIONER

Om de svenska sommarregnen håller i sig så lämnar troligtvis de som kan landet den här semestern. Vid medelhavsstranden eller poolkanten är Axel Anderssons essäbok Den koloniala simskolan ett mycket passande sällskap.

Här gör Andersson nämligen en djupdykning i simmandets historia, och då särskilt crawlteknikens. Det är en i allra högsta grad glömd berättelse, man skulle till och med kunna säga gömd. För denna moderna simvariant, som fick sitt genombrott i västerländsk sport i början av 1900-talet, har i själva verket utövats betydligt längre än så.

Andersson väver fram mellan livsöden, kontinenter och tidsepoker (ibland blir kanske just hoppen mellan epoker onödigt snabba). Han finner att crawl utvecklats och utövats på många platser i världen, bland annat i Ghana och av den amerikanska ursprungsbefolkningen. Européer däremot hade länge förlorat kunskapen om denna snabba simning, som åtminstone under antiken varit etablerad även här. När crawl väl tagit sig in i västerländska sammanhang igen ”glömde” man också att de som utvecklat och lärt ut tekniken var icke-vita.

Lite förenklat kan man säga att Andersson (inspirerad av Marcel Mauss och Gilbert Simondon) menar att kroppstekniker som simning kan läras ut på två sätt: dels från människa till människa, dels förmedlat genom media. Problemet med den senare typen av inlärning är att teknikens ursprung lätt glöms bort: ”Processen att glömma bort vem som först lärt vem att simma crawl skrevs in i en kolonial historia där icke-vitas kunskaper approprierades av väst.”

Samtidigt som simmare i väst anammade crawl så var man ointresserad av de simmare som man lärt sig tekniken av. Det drabbade till exempel sådana som Duke Kahanamoku (1890–1968), från Hawaii, som hade en nyckelroll i att åter etablera crawl i ett västerländskt sammanhang. Hans rekordanspråk misstroddes, och han fick ta sig över många trösklar för att över huvud taget komma in i den simsport han själv skulle förändra. Men han hade tur i jämförelse med många icke-vita som aldrig släpptes in, eller som förblev anonyma inspiratörer.

Crawl blir ett exempel på vad Andersson – med begrepp hämtade från Gloria Anzáldua och Mary Louise Pratt – kallar möten i koloniala kontaktzoner. Möten som visar att det koloniala inflytandet inte är ett ensidigt förmedlande av teknik från kolonialiserande till kolonialiserad, utan går åt båda hållen. Även om erkännandet av inflytandet ofta är just ensidigt.

Om du i sommar ligger i en solstol, blickar ut över vattnet och ser en arm röra sig genom luften för att bryta den skimrande ytan ligger det en lång historia bakom rörelsen. Det visar Axel Andersson på ett förtjänstfullt sätt i sin bok.

ARTIKELN HANDLAR OM

Simning