Ingen framkomlig väg för människan

Helena Granströms essä väcker förtvivlan och medhåll

Ore skogsrike, Dalarna. Foto: Marcus Elmerstad
Helena Granström. Foto: Elin Strömberg
BOKRECENSIONER

Det är sällan jag läser något som jag så helt delar ståndpunkt och förtvivlan med som Helena Granströms långa essä Det som en gång var, samtidigt som den väcker så många grundläggande invändningar.

Granströms essä anlägger ett dubbelt fokus. Det ena är en fortgående uppgörelse med den samtida teknologiutvecklingen men framför allt med ”vår” föreställning att denna utveckling vore apolitisk och att den fortfarande befinner sig under full demokratisk kontroll: fullt och fast okejad vid val­urnorna.

Det andra fokus utgörs av den utflykt som författaren gör till ”den ofördärvade naturen”, i det här fallet ”fjällvärlden”. Den strapatsrika färden fungerar både som gestaltning av den samtida människans sunda, sensuella lockelse till ”den orörda naturen” och som ett ironiskt koketterande med samma ”sunda begär”. Också Marcus Elmerstads näranog översinnliga fotografiska återgivningar av ”den förmänskliga vildmarken” bidrar till den gestaltningen.

Men det är också i sin kritik av den totalitära föreställningen om en oundviklig teknologisk utveckling som antas utöva en lika totalitär och allomfattande påverkan in i alla delar av tillvaron: den överstatliga, nationella, kollektivt sociala som den individuella – det är där som Helena Granström själv landar i en lika totalitär tankefigur. Vilket också omsvärjer hennes uttalade förtvivlan: det finns ingen möjlighet till förändring.

Flera av hennes egna husgudar är också mästare på att peka mot det förgångna, om än hypotetisk och ironiskt. Paul Shepard mot den nomadiska sundheten och Horkheimer och Adorno mot den allra käraste upplysningen.

Vad som saknas i Granströms ”Plan” är en utopi. Inte nödvändigtvis en politisk utopi, men möjligheten för en föreställning om ett annat. Det går inte att tänka riktigt klart om den förtvivlade samtiden utan en Prinzip Hoffnung.

Den borgerliga nationalekonomins, det kapitalistiska världsbildandets och den teknokratiska framtidsvisionens strävan att i en sorts överhistorisk samverkan subsumera den mänskliga praktiken, det vill säga den praktiska politiken, under sin ideologiska domvärjo gör inte våra egna sinnevärldsliga erfarenheter och vårt tänkande hjälplöst abstrakta.

Betraktaren – barn som vuxen – av bilden av en björn fjättrad med en nosring i en bur, oavbrutet tappad på sin galla för att buteljeras som naturmedicin, behöver inte ha stått öga mot öga med en brunbjörn på kalfjället för att känna medkänsla med en annan levande varelse. Det vore att förminska (ödelägga) människors förmåga att för varandra berätta om annat, om andra. Och att handla på sin vetskap.

Vi är inte heller dömda att betrakta The World Economic Forums (WEF) årliga möte i Davos som om det vore världens finansiella, politiska och intellektuella eliters uppriktiga försök att diskutera och peka ut den enda möjliga framtiden.

Det finns (minst) lika goda skäl att betrakta detta ”annual winter powwow in Davos” som ett överdådigt tungotalande tältläger. De främsta invånarna från de stora skatteparadisen får möjlighet till åsiktsutbyte med de politiska representanterna från skatteuppbördenas riken för att med hjälp av ditresta intellektuella (och journalister) förklara den oförändrade framtiden oförändrat ljus.

Människan kan vara både en lättlurad best och en påhittig älskare, men, förhoppningsvis också, en förhoppningsfull tänkare.

ARTIKELN HANDLAR OM

Böcker

Essäer