Roy tar strid mot kapitalismen

Svidande kritik mot de stora tingens ordning

Arundhati Roy. Foto: Mayank Austen Soofi
BOKRECENSIONER

Välkommen till Indien, till denna tid av ”Privatisering Av Allt”.

Arundhati Roys essäbok Kapitalismen – en spökhistoria tar fasta på förhållandena i Indien, men kunde lika gärna handla om Sverige under EU-statens privatiseringsflagg.

Efter skönlitterära De små tingens gud (Bookerpriset 1997), engagerade sig Arundhati Roy alltmer i rörelsen för global rättvisa, blev freds- och miljöaktivist och politisk debattör. Hennes texter har publicerats i bland annat Guardian, Le Monde och Outlook India.

Roy är djupt kritisk till de stora tingens ordning. Privatiseringsdogmen hänger i hög grad samman med mediesituationen både i Indien och i väst, menar hon. Mediehus är i dag industrier med intressen i andra industrier, och de använder sitt korsvisa ägande för att tillvarata sina ekonomiska intressen. Och varför skulle de annat?

I Kapitalismen – en spökhistoria föreslår författaren radikala reformer: ”Förbjud korsvis ägande i näringslivet. Vapentillverkare får inte äga tv-stationer, gruvbolag får inte driva tidningar, företag får inte sponsra universitet, läkemedelsbolag får inte kontrollera offentliga sjukvårdsstiftelser”.

Att hon överhuvudtaget säger detta, trots att det inte kommer att leda någon vart på kort sikt, är inte oviktigt. Att de där rösterna fortsätter höras håller andra bilder levande, så att vi kan tänka utopiskt.

Arundhati Roy inför begreppen ”acceptabel” och ”icke acceptabel” aktivism. Hazarerörelsen, namngiven efter den hungerstrejkande mannen Anna Hazare, som fick enorm uppmärksamhet i internationella medier för kampen mot korruptionen i Indien, är enligt Roy exempel på acceptabel aktivism. Rörelsen andades aldrig ett negativt ord om privatiseringar, företagsmakt, och nyliberala reformer. Den var aldrig hotfull för de maktägande. Acceptabel aktivism.

I likhet med kampen för mänskliga rättigheter stöds den sortens aktivism frikostigt av stiftelser som Roy i detalj kartlagt i sin bok: finansfamiljen Tatas stiftelse, Carnegie och Rockefeller, Bill Gates, med flera. Människor som berikat sig bland annat genom utnyttjande av rättslösa män­niskor.

Roy menar att ”tanken om rättvisa har förvandlats till en människorättsindustri”. Avgörande steg i den riktningen togs när de liberala feministiska rörelserna bröt med den antiimperialistiska och antikapitalistiska folkliga kamprörelserna.

Det uppstod här också en skiljelinje mellan land och stad. De flesta antikapitalistiska rörelser fanns på landsbygden, medan rörelserna som finansierades av ideella organisationer och västliga stiftelser fanns i storstäderna.

Vad som till exempel ansågs vara ”kvinnofrågor” bestämdes i samråd mellan urbana aktivister och liberala medier, men det överensstämde sällan med de frågor som ansågs viktiga på den indiska landsbygden. Den klyftan, skriver Roy, lever vi i, och så länge vi inte på allvar tar itu med den riskerar man att den rådande ordningen cementeras, till fromma för de finansiella eliterna och deras medier.

Sveriges gymnasieminister Aida Hadzialic sa i en intervju här i Aftonbladet (5 april), apropå identitetspolitikens hegemoni inom vänstern: Man tappar fokus på det som är viktigt på riktigt, de generella reformerna om välfärd och ekonomi.

Det kunde vara skrivet av Arundhati Roy från en av hennes reportageresor på den indiska landsbygden.

ARTIKELN HANDLAR OM

Indien

Böcker