Invandrare kan göra oss alla rikare

Petter Larsson läser om hur migrationen kan bli lönsam – och driva fram en ny ekonomisk politik

Under 2016 fortsatte flyktingbåtarna anlända till grekiska Lesbos. Enligt UNHCR har 20-25 000 människor tagit vägen över Medelhavet varje månad den senaste tiden. Foto: TT
BOKRECENSIONER

 På sikt gör invandring ett land rikt, både kulturellt och ekonomiskt.

Så kan man i en mening sammanfatta Jesper Strömbäcks budskap i boken Utan invandring stannar Sverige.

Journalistikprofessorn har lämnat sin läst och kastat sig över den brännheta invandringsfrågan. Ambitionen är att lägga sina egna åsikter åt sidan och gå till forskningen: vad vet vi egentligen?

Åsiktsutrensningen lyckas väl inte riktigt: Hela boken genomsyras av övertygelsen om invandringens välsignelser. Det är turkiska köttbullar, nyföretagande, kulturblandning och innovationskraft. Till och med den, för den inhemska allmogen, förödande stormaktstiden – möjliggjord av utländska kanonspecialister och legosoldater – är en pusselbit i framgångssagan.

Strömbäck har en särskild vurm för kända kapitalister, en Louis de Geer, en Herbert Felix, en Ayad Al Saffar och som ideal står USA. Han dammar av Richard Floridas fluffteori om den kreativa klassen – mest en omskrivning av utbildning – hyllar Silicon Valleys mångfald och drar sig inte ens för den berömda smältdegeln, i själva verket täckmantel för en rätt strikt etnisk hierarki.

Det gör boken till en perfekt pamflett – jag menar det – för borgerligt sinnade läsare, som här kan hitta en tillgänglig och övertygande berättelse om varför en generös invandringspolitik är bättre än en snål.

Det är inte oviktigt. Bara om stora delar av borgerligheten stödjer tanken på ett öppet land kan striden mot nationalhögern vinnas.

Bokens hårda kärna består i att Strömbäck redovisar de ekonomiska effekterna av hög invandring, både för samhällsekonomin och de offentliga finanserna.

För alla som inte orkar gnaga sig igenom SCB-rapporter och långtidsutredningar är det en god folkbildande sammanfattning av varför näringslivet behöver rekrytera utomlands, varför invandringen måste vara en del i att lösa äldreboomens problem och vad det kan kosta.

Utifrån befintlig forskning konstaterar han bland annat att hög invandring inte är något stort hot mot statsfinanserna. För det mesta ligger kostnaderna – eller vinsterna – på plus/minus en procent av BNP.

Men allt beror som vanligt på hur man räknar. Att titta på skatter kontra ersättningar från socialförsäkringarna är en sak. Men det finns också skalfördelar. Sådant som infrastruktursatsningar och försvarskostnader växer inte proportionerligt med befolkningen. Vi har ju ungefär lika många Jas-plan, oavsett om det är nio eller tio miljoner människor som betalar dem. Räknar man in sådana gemensamma åtaganden, blir kostnaden för invandringen några tiondels procent av BNP, eller rent av en vinst.

För samhällsekonomin i stort är det nästan omöjligt att räkna, eftersom sambanden är mycket komplexa. Hur påverkas export och import och lönebildning, vad händer med tillväxten, och i vilka tidsperspektiv?

Däremot kan man lugnt konstatera att Sverige haft både god tillväxt, ett år under finanskrisen undantaget, hyggliga reallöneökningar och fina statsfinanser under hela 2000-­talet, samtidigt som vi haft en betydande invandring.

Den helt avgörande faktorn i vinst-förlust-kalkylen är förstås jobben. Sverige har i dag knappt 400 000 arbetslösa, varav ungefär hälften är utrikes födda. För att hårdra det: om vi fixar arbetslösheten, fixar vi både statsfinanser, tillväxt och integration.

Det är här den politiska striden hettar till.

Om jag glatt sväljer köttbullar och valloner, SCB-statistik och långtidsprognoser, så måste jag ändå ta avsked av Strömbäck då han i slutkapitlet skissar en integrationspolitik som är kalkerad från den näringslivshöger som sponsrat hans arbete – boken är delvis betald av Svenskt näringsliv.

Snabbare validering och mer utbildning är väl i princip alla ense om, men värre är de rut-jobb och nya låglönebranscher Strömbäck förespråkar enligt logiken att det är bättre med en skitlön än ingen lön alls. ”Sedan”, skriver han ”är det också mycket viktigt att det finns goda möjligheter att avancera till bättre och mer välbetalda jobb.”

Well, de länder med högst social rörlighet är de underbart sönderreglerade högtröskelträsken som kallas de nordiska länderna. Det är här den amerikanska drömmen om att jobba sig upp är närmast att förverkligas.

Men tillbaka till lönekostnaderna.

Det är alltså den redan sämst betalda delen av arbetarklassen – kassörskor, städare, servitriser – som ska betala integrationen med lägre löner, medan företagsägare och välbeställda ska kunna casha in billigare arbetskraft och servas av statssubventionerad hemhjälp.

Det är inte bara en stötande orättvis idé, den skulle också göra det svårare att vinna politiskt stöd för invandringen bland folkflertalet.

Den kommer dessutom förmodligen att fungera dåligt. Det är en missuppfattning att det främst skulle vara arbetskraftens pris som styr arbetslösheten. Företag nyanställer inte främst för att det är billigt. Utan för att de annars inte klarar att möta efterfrågan på sina produkter.

Ett exempel på de högst måttliga effekterna av sänkta arbetskraftskostnader är den halverade arbetsgivaravgiften för unga, som enligt denna teori borde ha ökat sysselsättningen rejält. Men den gav förmodligen bara några tusen jobb, till en kostnad av cirka 1,5 miljoner kronor per styck, och för utrikesfödda fanns ingen effekt alls (Ifau 2013). Sak samma med rut- och rotavdragen: en styckkostnad på över miljonen.

De är ohyggligt illa använda pengar, som hade räckt till kanske tre gånger så många jobb om den offentliga sektorn i stället hade anställt direkt.

Men Strömbäcks missuppfattning är bekväm, eftersom den inte utmanar det övergripande ekonomiska paradigm vi levt under i 20-30 års tid. Dess hörnstenar är hård statlig budgetdisciplin, inflationsbekämpning i stället för arbetslöshetsbekämpning och en idé för arbetsmarknadspolitiken där man ska öka utbudet av arbetskraft i stället för att stimulera efterfrågan på arbete.

Det är denna högerpolitik – omfamnad också av Socialdemokraterna – som utmanades av förra årets höga flyktingmottagande och som, jämte rädslan för SD, drev fram den totala omsvängningen i asylpolitiken. Plötsligt stod vi inför en påtvingad ”flykting-keynesianism”, för att använda statsvetaren Peo Hansens ord. Den offentliga sektorn skulle nyanställa och nya skolor och bostäder byggas i sällan skådad fart. Staten skulle bli ekonomins motor.

På sikt vore det förmodligen en utmärkt investering: hundratusentals arbetsföra människor som kan bygga det nya Europa. Men de korttänkta budgethökarna slog till.

Den striden är inte över. Men den vänster som förespråkar en generös asylpolitik måste också ta kamp för stora offentliga investeringar. Överskottsmål och utgiftstak måste ryka.

Annars väntar SD:s stängda gränser eller borgerlighetens låglönejobb.

ARTIKELN HANDLAR OM