Skräckens mästare

Zombieexperten, knarkaren och nazisten som älskade Edgar Allan Poe

Edgar Allan Poes mest kända verk, den berättande dikten "Korpen" från 1845, har blivit något av en symbol för skräckgotiken. Illustration: Colourbox
Edgar Allan Poe. Foto: TT
BOKRECENSIONER

Det här årets rötmånadsdebatt har kretsat kring Nikanor Teratologen. Hans Äldreomsorgen i Öre Kågedalen och Förensligandet i det egentliga Västerbotten förblir älskade. Samtidigt avslöjas att människan bakom pseudonymen troligen skrivit mängder av seminazistiska inlägg på nätet.

Diskussionen har bland annat handlat om ifall en fascist kan skriva antifascistiska böcker, om antisemiters och ultrakonservativas litterära texter får läsas, kan älskas: som är fallet med exempelvis Céline, Hamsun, Pound.

De flesta klassiker blir det genom sin egen myt. Men en och annan bok lever sitt liv mest genom sin författares myt. Så är fallet med tysken Hanns Heinz Ewers: queer, skräckförfattare, knarkare, kabaretartist, zombieexpert, nazist, spion.

Född i Düsseldorf 1871 och död 1943 i Berlin levde Ewers ett färgsprakande liv. Han blev tvungen att ta i till bristningsgränsen med det bisarra och groteska innanför bokpärmarna för att överglänsa det. Men trots att hans berättelser handlar om allt från vampyrer till könsbyten, står ändå hans livshistoria fram som ett starkare drama.

Vissa sådana öden reduceras till föremål för biografier eller teveserier (å! den vill jag se!) medan deras egna texter glöms. Synd: det är ett privilegium att få höra en udda personlighets röst långt efter döden, även om den rösten kanske inte är litterärt högtstående – eller delvis just på grund av dess fel, ojämvikt, misslyckanden.

H H Ewers berättelser och romaner har givits ut i svensk översättning ända sedan 1911, för övrigt samma år som han introducerade Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga för tyskarna. 

På 70-talet fick han till och med äran av en volym i skräckpocketserien ”Kalla kårar” som utgjorde några av mina favoriter på den tiden: Skräckens klor: fyra ruggiga rysarnoveller. Men därefter blev det länge tyst.

Det kompromisslöst gotiska förlaget Hastur har de senaste åren arbetat för att återintroducera Ewers för svenska läsare. 2012 släppte de romanen Alruna, i höst kommer novellsamlingen De groteska, och nyligen släpptes den första svenska översättningen av Ewers långessä Edgar Allan Poe, skriven i Alhambra 1905.

Bakom utgåvan står den oförtröttliga översättarpseudonymen Arthur Isfelt. Boken är inte bara numrerad utan även försedd med extramaterial och ett kraftigt efterord av John Hirschhorn-Smith.

Att Ewers var besatt av Edgar Allan Poe borde inte överraska. Vilken dekadent författare har inte varit det? Vilken outsider med poetisk läggning känner inte frändskap med Poes sönderslitna, skamdrivna, missbrukande antihjältar?

Det är svårt att beskriva Ewers essä. Kanske ett rimligt ord är ”inspirerad”. Mot slutet blir författaren så entusiastisk att han frammanar Poe själv. Bland annat utbrister denne (o)saliga ande:

”Hade jag inte varit diktare skulle jag säkert ha blivit mördare, bedragare, tjuv, rövare eller falskspelare. Och kanske skulle jag då ha varit lyckligare.”

Hanns Heinz Ewers. Foto: Wikipedia Commons

Men innan dess har Ewers ägnat många sidor åt att angripa småborgarna som föredrar Sherlock Holmes framför E A Poes mardrömskaraktärer, samt till att försvara rus. Att Poe var fyllerist ser Ewers som en självklarhet:

”Poe drack rejält. Han söp sig full. Men han gjorde det med ett syfte, han gjorde det för att sondera berusningen ur vilken han, kanske många år senare, hoppades kunna skapa nytt värde i det konstnärliga uttrycket.”

Själv konsumerade Ewers inte bara litervis med alkohol utan experimenterade även med haschisch och meskalin. På vissa sätt framträder han som en föregångare till 1900-talets stora drogförfattare som Jünger, Huxley och Burroughs: ”En tid ska komma då ruset och konsten är oupplösliga, då konsten endast kan skapas och upplevas i rus.”

Men inte bara kemiskt var Ewers en pionjär utan även sexuellt. Han bidrog till och blev senare redaktör för Der Eigene – en ”tidskrift för manlig kultur”, ett av världens första homosexuella forum. Han var bisexuell och förespråkare för nudism.

På 1890-talet tog Ewers intryck av de satanistiska idéerna hos Stanislaw Przybyszewski – den mannen som Strindberg känner sig så förfärligt förföljd av i Inferno. Därefter lierade han sig med Strindbergs andra hustru Frida Uhl med vilken han arrangerade kabaréer i Berlin som pekar fram mot 20-talets beryktade kultur. Å, de kabaréerna!

Under första världskriget befann sig i Ewers i USA. Han intresserade sig för voodoo och zombier som möjligheter inom biologisk krigföring. Han umgicks förstås med knark- och ockultismkollegan Aleister Crowley och anklagades för spioneri. Senare var han viktig inom den expressionistiska tyska filmen, som Studenten från Prag.

Men som inte sällan är fallet med sådana som han blev slutet solkigt:

På 30-talet ville Ewers bli vän med de framväxande politiska krafterna. Amoraliska individualister är inte alltid nogräknade. Säkert fanns där också något estetiskt och styggt och extremistiskt som Ewers kunde tilltalas av. Men totalitära regimer är sällan intresserade av originalitet.

I synnerhet tyckte nazistpartiet inte om Ewers filosemitism. Han ville ju hemskt gärna bli nazist men kunde bara inte förmå sig till att hata judar. Det hjälpte inte att Ewers blev medlem av NSDAP och skrev ett hjälteporträtt i romanform över Horst Wessel, en viktig nazistisk martyr: hans litterära produktion brändes ändå på bokbålen.

Jag skulle bli så himla glad om förlaget tillverkade en svensk samlingsutgåva av Ewers romantrilogi: Trollkarlens lärling, Alruna och Vampyr.

Go, Hastur, go!

ARTIKELN HANDLAR OM

Essäer