Tungt väger den tunna boken

Inga-Lina Lindqvist om ett ensamkommande flyktingbarns egna berättelse

Somaliska flyktingar på gränsen mellan Grekland och Makedonien.
BOKRECENSIONER

Under förra året ansökte 35 369 ensamkommande barn om asyl i Sverige.

I dag är Sveriges gränser närmast hermetiskt tillslutna och ytterst få flyktingar kommer hit.

Men de ensamma barnen har inte upphört att finnas. De befinner sig bara någon annanstans. På livsfarliga resor genom Saharas öken och över Medelhavet. I fängelseliknande flyktingläger i Turkiet. Och då har de ändå haft turen på sin ­sida och överlevt.

Migrationsverkets siffror är kusligt exakta och jag finner ro i den exaktheten som för mig betyder att varje människa räknas. Var och en av dem som nådde sitt mål, som kom levande fram till Europa och som kan räkna med en chans till en rimlig framtid.

Jag har väntat på att de ensamkommande barnen, som har varit föremål för såväl yttersta välvilja som frånstötande hat, ska hitta sitt språk och börja berätta. Att vi får höra deras egna röster.

Abdi Almi är en svensk lagerarbetare. Han flydde från Somalia när han var fjorton år, han korsade öken och hav, och han kom fram. Nu har han berättat sin historia för författaren Linn Bursell i boken Gå bara.

Boken är tunn. Tunn som en utsvulten tonårspojkes kropp. Men den väger så tungt som bara en svår livserfarenhet kan göra.

Linn Bursell debuterade för två år sedan med kortromanen Allt som är, som handlade om en sårig relation mellan ett vårdbiträde och en brukare. Och när Bursell nu skriver i en dokumentär genre och lånar ut sitt språk till en annan människas röst behåller hon den karga torra stilen. Gå bara är skriven utan åthävor, rakt på sak och samtidigt med förbluffande litterär precision. Linn Bursell har ett gehör, och därför kommer Abdi Almis röst till sin rätt.

Rösten växlar. Barndomen i Somalia berättas i sagoton. Fadern är stark och god, modern är varm och omhänder tagande, syskonen är busiga. Mörkret kommer obevekligt, med terrororganisationen Al Shabaab som tvingar unga pojkar att ansluta sig till rörelsen. Alternativet är att bli dödad.

Flykten från Somalia till Malta beskrivs som en nedstigning till mänsklighetens botten och tonen är inte längre sagans utan snarare Bibelns. Frågan som ­Jesus fick ekar i bakgrunden – vem är min nästa? Vem är det jag som kristen förväntas älska som mig själv?

Abdi Almi berättar om rasismen i Libyen och på Malta. Den skiljer sig åt: naken och hänsynslös i Libyen – klädd i hycklande floskler på Malta. Malteserna är européer, de måste upprätthålla en illusion av rättssäkerhet, de administrerar Dublinförordningen. De administrerar ett limbo. Skildringen av flyktingarnas situation i utkanten av Fort Europa är grym i sin uppriktighet. Alla dessa unga liv som går på grund. Framtiden som förtvinar.

Gå bara är en bok man vill ge varje tjänsteman och varje politiker och egentligen varje människa som undrar vad som händer i Somalia och varför unga män riskerar sina liv för att komma därifrån.

Jesus gav aldrig något solklart svar på vem vi ska betrakta som vår nästa. I stället berättade han liknelsen om den goda samariten. Kanske menade ­Jesus att vi inte ska tänka så mycket utan ta chansen att hjälpa den som ­råkar korsa vår väg. Gå och gör det bara.

ARTIKELN HANDLAR OM

Migration

Böcker