Växlande molnighet

Petter Lindgren om blytunga moln och varför solen alltid försvinner när man ska bada

Foto: COLOURBOX
Nils Holmqvists bok om moln är högintressant skriver Petter Lindgren.
BOKRECENSIONER

 I likhet med Tove Janssons katastrofälskande filifjonka kan jag bli lite hispig vid vackert väder, en sinnesstämning som nog har sin rot i vetskapen om att himlen förr eller senare ändå kommer att förmörkas av väderomslag eller skurar.

Ta bara ett sådant simpelt faktum som att solen tenderar att gå i moln när man ska bada. Det gör mig inte så mycket, jag doppar mig ändå, men hade vädret varit skit redan från början hade jag ju inte behövt reta upp mig på saken.

Att solen går i moln när man vill bada är heller inget konstigt, förklarar SVT:s meteorolog Nils Holmqvist i sin populärvetenskapliga bok om vädret, Himlen är som vackrast med lagom mycket moln.

Så här ligger det till: medan jag på förmiddagen segar mig fram på 66:an längs Hornsgatan är himlen visst fin och blå, men när jag väl är framme vid Långholmsbadet har luften över jordytan hunnit bli lika varm och obekväm som jag. Och eftersom varm luft är lättare än kall, så börjar den gå till väders där den kyls av och släpper ifrån sig vattenånga som omedelbart kondenseras till mycket små vattendroppar, så små att de håller sig svävande på stället och bildar små moln.

Vanligtvis sker molnutbrottet strax innan lunch, och då alltså gärna i det ögonblick man doppar tårna i vattnet. Badaren finner sig plötsligt insvept i ett lokalt minilågtryck som får huden att knottras och alarna vid stranden att visa sina grå och trista bladundersidor.

Men det går fort över. Cumulus humilis eller vackertvädermoln som de också kallas, är inte så stora. De blygsammaste av dem skulle utan problem rymmas på Långholmens fängelsegård medan de största kan vara ett par kilometer breda. Däremot är de tyngre än man kan tro, berättar Holmqvist.

I något som kan vara det mest dekorativa experimentet någonsin lät BBC 2014 en zeppelinare styra kosan rakt igenom ett ordinärt cumulus humilis, med avsikt att väga molnet. Ombord på zeppelinaren fanns några meteorologer sysselsatta med att mäta molndropparnas storlek och koncentration.

Resultatet var häpnadsväckande: den medelstora molntussen, med en bredd på en kilometer och en höjd på 200 meter, visade sig väga hela fyra ton.

Det är ändå bara som en brödsmula i jämförelse med kusinen cumulonimbus, domedagsmolnet som ibland tornar upp sig över hammocken vid middagstid, med åska och hagel i släptåg. Ett fullfjädrat åskmoln, som ofta är uppe och nosar i stratosfärens kjortelfåll, eller i tropopausen som vi säger i branschen, kan väga så mycket som en miljon ton. Det skulle bli ett ganska stort hagelkorn om alltsammans ramlade ner på en gång.

Den första knallen från ett cumulonimbus jagar folk ur vattnet snabbare än en siktad vithaj, och molnet är över huvudtaget inte att leka med. Den som i likhet med mig fostrats av CIA:s propagandaorgan Det Bästa (Readers Digest) känner igen den av Holmqvist anförda mysrysaren om William Rankin, stridsflygaren som under högsommaren 1959 fick motorstopp och tvingades att katapulta ut sig på 14 000 meters höjd, ovanpå ett åskmoln.

Det blev ett minnesvärt fallskärmshopp, inte bara för att det ägde rum i femtiogradig kyla eller för att det låga lufttrycket förvandlade Rankin till en Michelin-gubbe sprutande blod ur alla tänkbara kroppsöppningar. Nej, molnet såg också till att han blev ordentligt snömulad och bombarderad av knytnävstora hagel, och som om det inte vore nog högg det hela tiden efter honom med sina blixtar, av flygaren beskrivna som blåa svärd, flera fot breda. Sådant kan man tänka på en dag när solen steker och getingarna drunknar i hallonsaften.

Den badare som vill slippa cumulonimbus och andra jobbiga moln gör klokast i att lämna Mälarens bruna bölja och bege sig till kusten, menar Holmqvist. Åtminstone gäller detta för sommarens första halva, då det ännu svala havsvattnet och dess lojala medarbetare sjöbrisen röjer upp i molnbuset.

Ibland sker detta så effektivt att molnen bokstavligen staplas på hög inåt land, som i fallet med den mystiska Hörbygubben i Skåne. En dag med kraftig sjöbris sammanstrålar luften från Skånes tre kuster just över lilla Hörby, berättar Holmqvist. Detta med ett präktigt cumulus congestus som resultat, det vill säga ett moln av den där skurbenägna och gammaltestamentligt gräddgula sorten som prins Eugen tyckte om att måla och som brukar förpesta Franska öppna.

Själv vill jag anföra den molnklump som under försommaren brukar jäsa upp över Haninge, påhejad av den svala brisen från de stora skärgårdsfjärdarna. August Strindberg har skrivit om den på något ställe, i någon av sina Blå böcker.

Nils Holmqvist är väl ingen Strindberg direkt, men vet ändå att ett friskt vågat bildspråk är en till hälften vunnen läsare. Har man som Holmqvist dessutom högintressanta grejer att komma med, och då inte bara om moln utan också om vädret i allmänhet, så är åtminstone jag med på noterna. Vad gör väl några okillade darlingar när läsaren ges glädjen att försjunka i sublimiteter som ozonätande pärlemormoln (sådana finns!) eller i Beaufort-skalans kärva poesi: ”6 Beaufort. Stora trädgrenar sätts i rörelse. Det viner i telegraf- och telefonledningar”.

ARTIKELN HANDLAR OM