Hillary, både hök och duva

Torsten Kälvemark läser två böcker om en presidentkandidat och finner ett dubbelt ansikte

1 av 4 | Foto: TT
Hillary Clinton kan bli USA:s första kvinnliga president.
BOKRECENSIONER

Ett omslag kan säga mer än flera sidors innehåll. Martin Gelins bok om Hillary Clinton presenterar henne på utsidan i en dynamisk talarpose mot bakgrund av en ljus horisont och blånande berg.

Omslaget till Diana Johnstones skildring av den demokratiska presidentkandidatens roll i USA:s utrikespolitik ger oss däremot en bild som närmast motsvarar den karikatyr som Storbritanniens nuvarande utrikesminister Boris Johnson en gång hasplade ur sig: ”Med sin stålblå blick liknar hon en sadistisk sköterska på ett mentalsjukhus”.

Så vem är egentligen Hillary Clinton? Ingen av de här två böckerna ger egentligen ett bra svar på den frågan och båda är alltför ensidiga för att ge en nyanserad bild. Det beror på att de har olika fokus, men också på att det handlar om en erfaren politisk taktiker som rätt ofta bytt ståndpunkt när det passat de mer långsiktiga målen, framför allt när det gällt utrikespolitiken.

Det är också utrikespolitiken som står i centrum i Diana Johnstones volym och då är det inte bara omslagsbilden som suggererar fram en bild av mörker och kaos. Den beskriver hur huvudpersonen genom sina olika roller som bland annat senator och utrikesminister varit med om att forma en politik som starkt bidragit till det katastrofala läge i Mellanöstern som nu drabbar även omvärlden i form av flyktingströmmar som vi ännu inte sett slutet på. Hillary Clinton röstade för det vansinniga Irakkriget och är därmed också medansvarig för en nöd och ett elände av gigantiska proportioner.

Johnstone betecknar bombningen av Libyen 2011 som ”hennes eget krig”. Påverkad även av oansvariga europeiska opinionsbildare bidrog Clinton till att skapa den kaosartade laglösa stat som nu blivit flyktingsmugglarnas paradis. Hennes vulgaritet kände ingen gräns när hon efter mordet på Gaddafi skrattande utropade: ”Vi kom, vi såg, han dog!”

I sådana ögonblick når hon nästan Donald Trumps nivå när det gäller brist på både politiskt och moraliskt omdöme.

Vill man se en lång litania över Hillary Clintons alla försyndelser så levereras den av Diana Johnstone. Problemet är närmast att hennes bok framför allt handlar om amerikansk utrikespolitik i stort och att det inte alltid går att skylla de många diplomatiska katastroferna på en enda person. Johnstone brister, liksom i sin tidigare bok om Jugoslavienkriget, ofta i källkritik. Hon skjuter också över målet. Man kan ha många kritiska synpunkter på bombningen av Serbien eller statsomvälvningen i Ukraina 2014, men i båda fallen handlar det om en bredare förankrad amerikansk interventionism, som man inte kan beskylla just Hillary Clinton för.

Om Diana Johnstone alltså tecknar en mörk bild av den demokratiska presidentkandidatens karriär så målar Martin Gelin i gengäld från en palett med ljusa färger. Den koloriten passar förstås också bättre, eftersom hans bok framför allt handlar om de inrikespolitiska och ideologiska förskjutningarna i dagens USA.

Gelin har som Dagens Nyheters korrespondent under många år skrivit om de många dilemman som amerikanska politiker står inför. Han kan också berätta om hur Hillary Clinton varit en positiv kraft när det gäller sociala reformer, inte minst beträffande kvinnors villkor och på hälso- och sjukvårdens områden. Under de år som hon kunnat påverka amerikansk politik har det också gjorts framsteg både socialpolitiskt och när det gäller minoriteters rätt.

Vill man kort sammanfatta Gelins initierade och väldokumenterade berättelse från den amerikanska vardagen skulle man kunna säga att han skildrar ett slags vänstervridning i USA, inte minst bland unga väljare. Han konstaterar med stöd av forskare att demokraterna i princip vunnit slaget om värderingsfrågorna. Den kristna högern är på reträtt och republikanerna i sönderfall.

Gårdagens skiljelinjer kunde vara konfessionella, men nu definieras identiteten mera utefter skiljelinjen mellan liberaler och konservativa.

Det nya kulturella och politiska klimatet blev förstås särskilt märkbart i det oväntade stöd som Bernie Sanders fick under primärvalskampanjen. Det speglas också i en aktuell opinionsundersökning som säger att 60 procent av demokratiska väljare i USA inte ställer sig avvisande till begreppet ”socialism”.

Låt vara att det, som kommentatorn David Brooks nyligen konstaterat, skulle vara valtaktiskt självmord att foga in detta fula ord i en politisk plattform. Säkert var det också hotet från en opassande ideologi som fick den demokratiska ledningen att genom fult spel försöka sätta stopp för Sanders.

När Martin Gelin lämnat sin bok till trycket visste varken han eller någon annan hur denna ideologiska förskjutning skulle hanteras vid demokraternas partikonvent i Philadelphia. I sitt tal där framhöll Hillary Clinton hur hon lyssnat till de unga aktivisternas röster. När man läser den valplattform som konventet antog finns väl också spår av detta. I vissa avseenden fungerar just denna plattform som ett komplement till Gelins något rosiga skildring.

Så här säger till exempel demokraterna om behovet av ett reformerat rättssystem: ”Någonting har gått fruktansvärt snett när nästan en fjärdedel av världens fångar finns i USA fastän vårt land har mindre än fem procent av världens befolkning”. Om en framtida president Clinton kan göra något åt detta för att ytterligare markera sin inrikespolitiskt dokumenterade sociala medkänsla återstår förstås att se.

Den utrikespolitiska analysen är inte Martin Gelins styrka. Han konstaterar på något ställe att Hillary Clinton lämnade sitt uppdrag som utrikesminister med en aura av kompetens. Det är nog bara delvis sant. Han skriver mycket om hennes feministiska utrikespolitik (som uppges ha inspirerat också Carl Bildt) men den fick förstås aldrig såra USA:s synnerligen goda vänner i Saudiarabien. Den svenska utrikespolitiska feminismen trampade ju på känsliga kungliga tår i Riyadh, men den amerikanska motsvarigheten har inte kunnat ta sådana risker.

Medan den judiske kandidaten Bernie Sanders vägrade att uppträda inför den proisraeliska lobbyorganisationen AIPAC var Clinton förstås där och inhöstade applåder för sitt löfte om att förse Israel med den mest sofistikerade amerikanska vapenteknologin.

Hon balanserar mellan ett stöd för tvåstatslösningen på den palestinska konflikten och ett avståndstagande från de bojkottaktioner som i grunden vill pressa fram en sådan lösning.

Och när det gäller den alltmer auktoritära Natomedlemmen Turkiet vill hennes valplattform stärka det strategiska partnerskapet med landet, samtidigt som man säger sig vilja verka för reformer. Det är förstås en tulipanaros.

I takt med att sansade republikaner flyr från den oberäknelige populisten Donald Trump har Hillary Clinton fått en allt lättare uppgift i den valkampanj som återstår. Under de närmaste månaderna kommer hon säkert att taktiskt balansera för att den republikanska fanflykten inte ska stoppas.

Det är som den klarsynte politiske analytikern Thomas Frank nyligen konstaterat: Demokraterna tycks vilja föra en kampanj för nationell enighet där ­alla goda, rika och rättänkande människor samlas. Han fortsätter: ”Medan medelklassen vittrar sönder och landet sjuder av ilska vill Hillary Clinton sitta ordförande för ett möte med de rättfärdigas exekutivkommitté”.

Martin Gelins bok tenderar att spegla den progressiva och rättänkande ordföranden Hillary Clinton. Men hon kommer också att vara högsta befälhavare för världens starkaste militärmakt. Mot bakgrund av de utrikespolitiska spår som hon lämnat efter sig är det hennes roll i det avseendet som kan få omvärlden att känna en betydande oro.

ARTIKELN HANDLAR OM